nouw.com/michellelundin

Asså typ 8 tappra hjältar e kvar här och kikar även fast jag inte ger er NÅGOT? Asså det kan ju lika gärna vara min mamma på 8 olika enheter men om jag förutsätter att det INTE är det vill jag bara säga 1. tack <3 2. jag har börjat blogga på nouw.com/michellelundin istället. Kommer antagligen komma tillbaka hit sen igen. Men just nu vill jag va fräsch och cool och blogga där istället. Förhoppningsvis så tröttnar jag inte efter en dag som vanligt. KRAAAM
 
nouw.com/michellelundin

Bit ihop

"Det är bara att bita ihop" 
Livet drar dig åt alla håll. Kanske ska du ta studenten och inte vet vad du ska göra efteråt. Det är bara att bita ihop. Kanske har du jobbat ett tag och vill byta jobb men har ingen ork att ta dig vidare. Det är bara att bita ihop. Kanske går du i skolan och har överväldigande mycket arbete kvar att göra innan ditt sommarlov. Det är bara att bita ihop. Kanske har du fått ditt hjärta krossat och förstår inte hur du ska gå upp ur sängen på morgonen. Det är bara att bita ihop. Kanske vantrivs du i din boendeform men kan inte hitta nytt. Det är bara att bita ihop. Kanske känner du dig ensam. Kanske känns det som att ingen förstår dig. Det är bara att bita ihop. 

Kanske har man bitit ihop så länge att man inte kan somna på nätterna för att käkarna sitter fastkilade i varandra av stress. Kanske har man bitit ihop så länge att spänningshuvudvärken gör en oförmögen att fungera. Kanske har man bitit ihop så länge att känner kroppen gunga i takt med hjärtats stressade slag. Kanske. 

Min generations fastklamrade stress och oro för att inte bli något, skrämmer mig. Den skrämmer mig för den jagar oss. Vi måste vara bäst. Vi måste stå ut ur mängden. Vi måste vara annorlunda. Vi måste briljera. Vi måste slå de andra. 
 
Men hur ska jag vara bäst när alla de andra är det med? Hur ska jag stå ut ur mängden när alla står ut ur mängden?Hur ska jag vara annorlunda när alla andra är det med? Hur ska jag kunna briljera när alla andra briljerar mer än mig? Hur ska jag kunna slå de andra när det är dem som slår mig?

Svaret är den mest otröstsamma och ensammaste lösningen. 

"Det är bara att bita ihop". 





Ett brev till tioåriga jag

Kära Michelle, kan du vara snäll att sluta riva på din hud i hopp om att riva bort dina fräknar. De gör dig helt fantastiskt söt och du kommer förstå det om några år. Kära Michelle, pojken vars namn du fyller din dagbok med är en elak pojke. Han kommer att vara jätteelak mot dig, men vet du vad, du kommer hantera det skitcoolt. För när han kommer skrika något elakt över korridoren till dig, så kommer du vända dig om och använda ditt redan breda ordförråd för att sätta honom på plats. Hans taskiga ord kommer fortfarande nå dig men du kommer bara låta dig bli ledsen över det när han inte ser. Bra. För du ska aldrig låta pojkar som inte förtjänar dina tårar se att du gråter över deras handlingar. 

Michelle, om ett år kommer det komma en skatt i form av en lillebror till dig. Han kommer precis som Jack göra dig stolt till tårar i flera år framöver. Ett av hans första ord kommer vara Ella, och det är du. Han kommer älska och beundra dig villkorslöst, men ibland kommer du vara för upptagen med annat för att uppskatta det. Försök uppskatta det. Försök visa att du älskar honom lika mycket tillbaka, för han är ju precis som dig. Han behöver också den bekräftelsen. 

Michelle, av dina tre bästa tjejkompisar kommer två av dem förbli det och den tredje kommer du glida ifrån men för alltid uppskatta för den hon är. Sånt händer. Hon är den coolaste tjejen du vet, men du kan inte alltid vara folks nr 1. Du måste förstå att det inte gör något att vara nr 2. Det är okej. Framöver kommer du upptäcka att folk som inte har dig som nr 1 är ändå inte nr 1 för dig heller. 


Kära Michelle, jag vet att du är orolig för din pappa. Du har börjat förstå att han inte är som alla andra pappor. Du har förstått att han gör saker som upprör din mamma och extrapappa. Bli inte arg på din mamma för att hon ställer krav på din pappa. Du kommer snart förstå att hon har all rätt i världen till att göra det. Michelle, jag vet att han säger att han ska flytta till en större lägenhet snart. Och att du spenderar helgerna hos honom till att rita hur ditt nya rum ska se ut hos honom. 
Han kommer inte flytta till en större lägenhet. När han flyttar från den lilla ettan på Kville så är det till Stockholm. Du kommer vara förkrossad, och det kommer vara jättejobbigt men du kommer alltid veta att det är för det bästa. För du är klok. Du förstår sånt trots att du som dotter inte borde. 

Michelle, du kommer ha tur i kärlek. Det kanske inte känns så nu men om ett par år kommer du få uppleva din stora första kärlek. Du kommer bara vara 13 år. Du kommer inte förstå hur unikt det är då men det är det. Han kommer krossa ditt hjärta två gånger. Du kommer förlåta honom för det. Han kommer förlåta dig när du krossar hans. Ni kommer tro, i er förälskelse, att ni kommer vara tillsammans för alltid. Många andra runt omkring er kommer tro det med. Det kommer ni inte. Ni kommer vara tillsammans länge, men det kommer ta slut på ett tråkigt och olägligt sätt. Du kommer tycka att han är känslokall för sättet han gör det på. Om några år kommer du vara tacksam för det. Bli inte ledsen när han inte hör av sig, han hör inte av sig medvetet för han vet att det bara kommer kännas bättre för honom och sämre för dig. Han är kall för din skull, låt honom vara det och ta för Guds skull bort honom på alla sociala medier. Det kommer nämligen ta dig 1,5 år att komma över honom. Du kommer tro att du kommer vara olyckligt kär i honom för alltid, du accepterar det till och med. Men du kommer att komma över honom. Och ni båda kommer istället glädjas för varann när ni hittar rätt. 
För Michelle, du kommer hinna uppleva kärlek två gånger under din tonår. Det här är få förunnat, och du kommer vara enormt tacksam. Din andra stora kärlek kommer vara en kille som också gick i din högstadieklass. Han kommer säga att han är kär i dig när ni festar på Valand. Det är han inte då. Han kommer säga att han är kär i dig nästa gång du träffar honom ute igen. Det är han fortfarande inte då. Han kommer göra allt för att få dig, och du kommer sträva emot för du vet att vad han är för en typ av kille. Men till slut blir du kär i honom. Och då vill han inte ha dig längre. 
Du kommer tro att det är fel på dig. Det är det inte. Han tycker om dig men han har upplevt hemska saker. Han kommer inte vara i ett stadie där han är kapabel att bry sig om någon annan än sig själv.  Men han kommer komma till stadiet. Och du kommer ha tålamod och vänta på honom. Han kommer vara taskig mot dig flera gånger och det kommer komma många kvällar du tårögt kommer se honom lämna klubben med någon annan. Men han kommer ångra sig bittert. Du kommer förlåta honom. Han kommer göra saker för att försöka stöta bort dig. Det kommer ge dig hjärtvärk men du kommer vara envis. Du kommer stå kvar och han kommer att älska dig för det. Och du kommer älska honom, trots och på grund av alltihopa. Han kommer att återgälda dig för alla tårar. Han kommer göra det värt allt tålamod. Han kommer bjuda dig på middagar, få dig att skratta och kyssa dig i nacken. Han kommer lyssna när du pratar om dokusåpor, ta på sig parfym en regnig tisdag för att du älskar den och se på dig när något är fel. Han kommer att agera när någon är taskig mot dig, ringa varje kväll när han är ute utan dig, och aldrig missa ett tillfälle att ge dig en komplimang. Han kommer säga åt dig när du beter dig dåligt, och du kommer hata det men efter ett tag uppskatta det. Han kommer reta dig tills du blir arg och han kommer säga förlåt men sen göra om det igen. Han kommer spendera en hel helg i sängen med dig. Han kommer titta på dirty dancing med dig och han kommer redan ha sett den för han älskar romantiska filmer. Han kommer gråta och försöka dölja det men du kommer att se det. Han kommer göra dumma saker men han kommer vara ärlig och du kommer älska honom ändå. Michelle, ha tålamod med honom för han är värd all din kärlek och du kommer få all kärlek du behöver tillbaka. Han kommer alltid sätta dig i första rummet och han kommer alltid att lyssna på dig. Han kommer göra dig lycklig. 


Michelle, du kommer komma in på Textilhögskolan utan matte c så strunta i att läsa det på gymnasiet. Du kommer tyvärr inte klara det ändå. Du kommer tycka att högskolan är jättejobbig och jätteläskig men försök fokusera på det som är viktigt. Dina mål. I slutändan kommer allt hårt slit förhoppningsvis ta ut sin rätt. 

Michelle, din familj kommer vända sin rygg mot dig och din mamma och du kommer inte förstå varför. Det kommer såra dig jättemycket. Försök komma ihåg att den viktigaste familjen är dina bröder, din mamma och Sven. Och de kommer aldrig någonsin vända sin rygg mot dig. Kom ihåg att du har familjen Carfors. De kommer heller aldrig vända sin rygg mot dig. Kom ihåg att människorna som är i ditt liv är där av en anledning. Kom ihåg att människorna som är så dumma att de väljer att gå ut ur ditt liv ändå inte förtjänar att vara där. 

Michelle, oavsett hur mycket du jobbar, pluggar eller har annat för dig glöm inte av att höra av dig till dina vänner. Du kommer välsignas med de finaste tjejkompisarna man kan önska sig och de förtjänar allesammans att få veta det från dig. Kom ihåg att värna om dem. 
Michelle, dämpa dig aldrig. Du är och kommer alltid vara en färgstark människa med starka åsikter. Folk kommer tycka att du är jobbig, att du syns och att du hörs för mycket. Låt dem tycka så. Du är sån. Och det är det som gör att människorna som älskar dig, faktiskt älskar dig så mycket. 
Bli bättre på att säga förlåt. Sluta bli arg för småsaker. Du kommer tappa bort alla hårsnoddar och solglasögon du äger och du får bara vänja dig vid det. Du behöver inte gilla kaffe. Tumma aldrig på din noll-tolerans gällande droger. 

Ändra aldrig på dig själv (och det vet jag att du inte har några planer på att göra men det kommer att komma) För du är en underlig men fantastisk liten människa som tack vare sina egenskaper kommer stå på självsäkra ben genom både sorg och glädje. Och du kommer va assnygg under tiden.


Buss 100

Längst upp, längst fram. Försöker summera antalet timmar jag sitter på en buss under en vecka. Slutar försöka summera. Öppnar appen med dokument från mina nuvarande kurser, det vore klokt att utnyttja alla dessa timmar spenderade på en buss på något vettigt. Stänger appen igen när inget av det jag läser blir mer än ord mina ögon passerar. Djupt andetag. Precis som alltid tycks man alltid vilja lösa befintliga och obefintliga problem när man tittar ut genom fönstret på en buss. Precis som alltid tycks en inte komma fram till någonting. BORÅS 20 står i vita bokstäver på blå skylt och jag försöker förtvivlat komma på anledningar till att bara byta buss för att få åka tillbaka igen. Den sämsta stunden på dagen är stunden jag kommer fram till Borås. Jag vet inte om det är beroendet av att alltid känna mig så trygg som jag gör i min pojkväns famn, min obotliga sällskapssjuka eller om det helt enkelt bara är Borås som stad som gör mig så ledsen. Men här är jag olycklig. Dagens timmar på en buss når sin totala summa och buss 100 rullar in på ett förvånansvärt soligt Borås resecentrum. Jag och mina viktigaste tillhörigheter som hänger på axeln går hem till min fina lilla lägenhet. Min fina lilla lägenhet jag hatar att vistas i. I min fina lilla lägenhet påbörjas direkt nedräkningen tills avfärd med buss 100 mot Göteborg. Antalet timmar på en buss nollas och försöket till summering börjar om imorgon igen. 
/ Michelle på buss 100. 


Pontus


Tänk att du kom springandes från jobbet igår, bara för att kasta dig på mig. Du hade saknat mig lika mycket som jag hade saknat dig de timmarna du var borta. Tänk att du bokstavligt talat skiner upp varje gång jag skrattar åt dina skämt. Bara för att du älskar att höra mig skratta åt dig. Tänk att dina ögon blir blanka varje gång jag berättar om sånt som sårat mig. Det verkar göra lika ont i dig som det gör i mig när du är ledsen. Tänk att du varje dag berättar hur fantastisk du tycker att jag är. Och när jag ger exempel på mina brister för att motbevisa dig, så avfärdar du det genom att beskriva även dem som perfekta. 

Varje dag får du mig att känna mig som världens mest speciella människa. Om det inte är att du inte kan gå över vardagsrummet fram till mig utan måste spara in överflödiga hundradelssekunder genom att springa så är det en Rolling Stoneslåt på LP-spelaren som du med tondöv sångröst presenterar som en kärlekslåt från dig till mig, eller så är det när du med världens största och stoltaste leende presenterar mig som din flickvän för dina vänner.

Jag är så kär i dig, min hetlevrade, högljudda, roliga, intelligenta, passionerade idiot. Jag är så kär i dig Pontus Alfredsson.

En text om honom


Han är personen som trädde in efter att du övertygat dig själv att du aldrig kommer kunna känna nåt igen. Att du för resten av livet aldrig kommer kunna känna kärlek igen, och att den tanken är ganska behaglig för på det viset finns ingen risk att bli sårad.
Men så kommer han och ändrar på allt det där. Han tänder en ny eld. Du är lite skakigare denna gång, har man precis rest sig upp från fallet vill man inte ramla igen. Och han skrämmer dig. För han gick så snabbt till att bli den som fick dig att le fånigt via sms. Till att bli den enda du ser i ett rum fullt med människor. Till att bli den du smygtittar på under tiden ni kollar på film bara för att hans ansikte alltid är mer intressant än filmen. Han skrämmer dig, för nu är ditt hjärta hans att förstöra. 
Och du beundrar honom för allt det. För att han är så rätt att han kunde göra trasiga du helt hel. För att han samtidigt gör massa misstag som du förlåter, för han förtjänar alla chanser i världen. Han hanterar dig varsamt och behöver samma behandling tillbaka. Och även om du inte vågar så slipper orden ut i mörkret ibland. "Jag tycker så mycket om dig".
Men när armen kring din midja drar dig närmare honom, och han vinklar munnen mot ditt öra och viskar "jag tycker så mycket om dig med" så finns det inget som ångrar ditt ordval. Han har tänt elden. Och oj, va glad du är att det är han som han tänt den. 

En för din handling och en för din existens din jävla nolla



Vet inte vart jag ska börja. Om jag ska gå på och måtta verbala slag mot killarna som utförde handlingen de bettade 100 kr om eller om jag ska hyvla idioterna som återfinns i kommentarsfältet i den beskrivne händelsen. 

En tjej tog i helgen på sig en paljettklänning, gick ut med sina tjejkompisar för en kväll ute. Precis som väldigt många andra tjejer samma kväll. Olyckligtvis slutade just hennes kväll i att stå halvnaken på nattklubben för att en besvikelse för samhället (av motsatt kön förstås) antog ett vad om att gå fram och dra upp klänningen. 
Som tjej blir jag inte särskilt förvånad över händelsen (jag blir dock inte mindre förargad för det), under mina fåtaliga år i nattlivet har jag haft så många obehöriga händer på min rumpa att jag inte ens försökt räkna, jag har en gång blivit bakfälld och fått en främmande mans ansikte mellan mina bröst, jag har blivit petad, "smekt" och till och med slagen mellan benen: allt utfört av totala främlingar. 
Att få min klänning uppdragen en kväll skulle därför inte göra mig, eller någon av mina vänner särskilt förvånad tyvärr. Det som däremot förvånar mig är alla reaktioner som uppstår efter denna händelse. Tjejen i fråga utdelade en lavett för hans aktion och en för hans idioti. Enligt mig mycket rimligt. Han kränkte henne på plats. Framför massa människor. För pengar. Om han inte ska sättas i ett rum där det förklaras långsamt och pedagogiskt för honom varför kvinnor inte är leksaker utan faktiskt människor tills dess att han förstått detta så förtjänar han minst två örfilar på plats. Så att han liksom i alla fall kanske kan uppfatta en hint om att han gjort bort sig. 

Det har nu alltså uppstått en diskussion kring om det var befogat eller obefogat av henne att utdela dessa slag. Förstå mig rätt jag ställer mig emot våld av alla slag, men om någon slår mig så slår jag. Tillbaka. 
Om någon hade dragit upp min klänning hade jag inte kastat mig på hans skärp för att dra ner hans byxor, min impuls hade varit att slå honom. Applicerat karma i hans ansikte. Argumentet att hon får skylla sig själv för att hon faktiskt BAR KLÄNNING och att hon därför får räkna med att sånt händer förgiftar kommentarsfälten av samma folk som INTE tycker att han ska skylla sig själv som blev nitad för att han gick fram och drog upp en främmande tjejs klänning? 
Hennes klänning provocerade lika mycket att bli uppdragen som den provocerade att hon skulle bli slagen i magen t.ex. Alltså ingenting. Ett klädesplagg kan inte provocera fram sådana handlingar. Felet sitter i den som UTFÖR sådana handlingars huvud. Just det felet sitter i alldeles för många huvuden utan någon som helst ifrågasättning. Därför är det så bra att sådana här typer av kränkningar faktiskt uppdagas så att vi som inte besitter felet får utrymme att ifrågasätta dem som har det. Det kan nämligen vara lite svårt att finna orden på plats när en främmande mans knytnäve slås mellan mina ben. Eller när du har din paljettklänning uppdragen över huvudet. 

floppen


 
 
Haha asså, apropå sista stycket i förra inlägget. Vad fan hände förra hösten. Jag, Embla och Johanna kommer till USA och våra väskor är försvunna. Vi är hemlösa i två veckor. Fixar kurser. Fixar boende. Blir av med kurser. Embla använder köket för första gången och sätter eld på micron. Får flipp och tar bort alla kurser. Försöker få tillbaka kurserna. Får inte tillbaka kurserna. Jag använder köket för första gången och bränner sönder den enda plåten. Får inte stanna kvar i landet. Samlar alla mynt vi kan hitta och ringer hem till CSN via en payphone. När vi äntligen kommer fram bryts samtalet och mynten är slut. Köper flygbiljetter hem men inga flygbiljetter kommer. Behöver fortsätta betala hyra för en och en halv månad efter att vi flyttat där ifrån. Embla gör sönder en stol och vi båda gömmer oss för våra hyresvärdar genom att låtsas sova. Ringer flygbolag och sitter och bokar flygbiljetter i 3 timmar med en indier som bara vill prata om det kalla vädret i sverige. Får äntligen flygbiljetter hem sista dagen vi får vara kvar i landet. Åker till LA med en buss vi höll på att missa. Är vilse i LA med hela våra liv i två väskor utan telefon i två timmar. Kommer till flygplatsen och upptäcker att vi har 20 kg övervikt och ändå har vi skaffat en tredje väska. Ska checka in och vår resa finns inte. Vår resa återfinns. Embla blir stoppad i säkerhetskontrollen p.g.a misstänkt dator. Embla släpps fri igen men ärrad för livet. Mellanlandar i New york och är nära att missa planet till sverige med några minuters marginal. Det är storm och massa turbulens och Embla får en panikångestattack. Jag dricker vodka. Landar i Sverige och ingen vet att vi är hemma. 
 
Haha asså. ALLT gick fel. ALLT. Världen ville helt enkelt inte att vi skulle vara i Santa barbara. Och trots ALLT det som gick fel har jag så fantastiskt mycket roliga minnen. Den ständiga mardrömsångesten som förförljde oss urartade i de allra grövsta asgarven för att till slut gick det inte att göra annat än just det: skratta åt ALLT. Skratta åt att jag på en och en halv månad köpt 6 tjocktröjor trots att det var 30 grader dygnet runt. Skratta åt att vårt enda alternativ till att få stanna kvar är genom att studera fågelbiologi. Skratta åt att våra roomies går ut och joggar och jag och embla går fyra meter för att handla men vänder och beställer hem pizza. Skratta åt att varenda lärare ropade "Scary? Scary Embla?" när det var upprop. Skratta åt att Embla levde på quesedillas och tonfisksmörgåsar och jag på cheesebrugare och oreos. Skratta åt att varje hyllplan i kylen var fylld till bredden med grönsaker och mat och på min och Emblas hylla stod det ett 12 pack cola light och en guacamole. 
 
Vi fick på vår lilla tid i alla fall binda kontakter som jag är så glad över dock. Och jag är ändå glad att allt hände. Det ger mig något att skratta över än idag.
 

I'm gonna turn when I listen to the lessons I've learned

 
 
Asså jag önskar så mycket att jag kunde spela piano. Så att man kunde få uttrycka sig sådär dramatiskt och hjärtskärande vackert, och folk skulle ändå inte betrakta en på ett nedlåtande sätt. Jag har faktiskt överlevt en fredag jag länge väntat på, som jag vetat skulle komma. En fredag som jag inte ens vågade fundera över hur den skulle gå men ändå haft en känsla av vad den ska ge. Den gav mig det jag inte trodde jag ville. Men efter att jag för typ tjugonde gången stod kvar ensam med hjärtat i tusen bitar så samlade jag ihop allt och gick därifrån för gott. Det är över nu. Finito. Jag har inget kvar att ge. Jag har absolut inget kvar att få. Det är så iögonstickande sorgligt men det är så skönt att äntligen typ... vara lite fri. Det var helt fantastiskt när det var fantastiskt men nu är det dags att sluta reservera en plats i hjärtat för någon som aldrig kommer kunna eller vilja fylla den, och istället öppna upp den platsen för någon som kommer kunna fylla den till bredden. Jag tror jag är så kär i kärleken att jag hellre valt att vara olyckligt kär än att inte vara kär alls. Men det är okej att inte vara kär. Jag kan lägga kärlek på mina fantastiska vänner istället. För om fredagen var hemsk så lyckades de nästföljande dagarna reparera såren bättre än hur mycket tid i världen som helst kunnat göra. Det behövs egentligen bara lite tid med rätt personer istället för lång tid med tankarna på fel.  
 
Att sitta i en bil med min Embla och skratta så att tårarna sprutar över vår misslyckade resa till USA är som skavsårsplåster för hjärtat. 
 
 

Och hjulen från en skateboard får dig fortfarande att titta upp efter honom

Så du stoppar in en cigarett mellan läpparna även fast du lovat dig själv att inte lägga mer pengar på cancer. Ändå finner du alltid en flyktig anledning till att göra det. 
Så du sätter på den där låten som du egentligen inte kan hantera att lyssna på. Du vill höra någon sjunga orden du inte själv får säga. 
Samma låt som ekade ut ur högtalarna när du var fjorton år och låg på golvet och grät över samma kille som får dig att ligga och gråta på golvet idag. 

En ny cigarett. 

Det går förbi en 14 årig tjej som ursäktar sin existens med hela sitt kroppsspråk. Sån har du nog aldrig varit, men du försöker kuva och böja dig för dina misstag precis som hennes rygg gör för hela världen. Carrie Bradshaws ord om att hon inte vill vara en sån som tänker om utan en sån som tänker oh well går förbi i tankarna. Dom orden stannar inte. Du tänker tänk om. Tänk om du fortfarande fick säga godnatt till honom. Godmorgon till honom. Fråga hur han mår. Vad han tänker på. Vad han ser fram emot. Vad han är ledsen över. Vad som gör honom glad. 

En halv person är vad du varit sen den där valborgsmässoaftonen. Du brukade säga till honom att han var din bättre hälft. Du ler och tänker att du verkligen hade rätt i det. Utan den där bättre halvan av dig har du verkligen gått käpprätt åt helvete. Han å andra sidan, skiner och går fortfarande från klarhet till klarhet. Precis som du stolt minns att er mentor beskrivit honom under ett utvecklingssamtal i nian. 

 I förra veckan kom din lillebror in på ditt rum och pratade om honom. Hur en del av honom också försvann den valborgsmässoaftonen. Att han inte grät som hans storasyster men att han var mycket ledsen inne på sitt rum. Han tog sig för hjärtat när han beskrev det. Han beskrev honom som den där storebrodern han aldrig hade. Hur han också saknade honom varje dag. Hur han ville bli precis som honom när han blev stor. Att han ville bli lika modig som han är. Att han är hans största förebild. 

Du log tårögt och sa att han borde säga det till honom, och avundades honom samtidigt att han fortfarande har den möjligheten. Du själv har agerat på ett sätt som inte gör dig lika trovärdig trots att du känner och tycker likadant som din 16åriga lillebror. 

Halva du sitter som en tom skepnad utanför Pressbyrån med fimpar och aska kring dig. Håkans serenad till brännö frågar vad du vet om kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva. 
Du tänker att du vet allt om det. 
Han säger att han hellre blir ensam än lycklig med någon annan. 
Du håller med. 

Jag är verkligen fast i klubbland och också tappat poängen med att vara fri.

Att hjärtat säger en sak och huvudet en annan är ett sånt utlevat uttryck. Blasé. Jag vill inte samtycka. 

Men min kropp motbevisar mig. Jag kan förvisso inte tänka klart många gånger men jag finner det tydligt att jag är ohälslsam mot mig själv. Jag gör det svårare för mig än vad det bör vara. 
Självdestruktiv kanske. 

Eller bara ologiskt envis. 
Om ni tar på er de dramatiska glasögonen och läser med hjärtat kanske ni kan läsa följande utan att vilja spy galla på mig. 

Jag blir arg, och då skäller jag. Jag blir glad, och då skrattar jag. Jag blir ledsen, och då gråter jag. Jag blir fundersam, och då tänker jag. 
Jag blir kär, och då älskar jag. 

Hela jag styrs utefter det som händer på insidan och jag har alltid lyssnat till mitt hjärta. Låtit känslorna styra istället för sunda förnuftet. 

I vintras lyssnade jag inte till något av dessa två. Hjärtat sa en sak som jag inte vågade lyssna på. Förnuftet sa en sak som jag inte orkade lyssna på. 
Jag hade tröttnat på att lyssna, stängde av allt istället. 

Sitter här, med en ny vinter framför mig med hjärtat på samma ställe och ett hånflinande förnuft. I bagaget ligger konsekvenserna från förra vinterns avstängda känsloliv. Och med det som facit har jag valt att lyssna endast på hjärtat nu. Jag förtjänar att ha själen i limbo, jag vägrar att släppa taget. Du vill att vi ska göra det som löven en decemberdag men du får göra det själv. Jag vägrar. Hjärtat sätter stopp. 

Hur kan man söka sig till något nytt när man är övertygad om att man redan upplevt äkta kärlek? Varför skulle jag någonsin vilja ha något annat än det? Varför skulle jag sluta älska en människa bara för att jag inte får tillhöra denne? Det är ju bara löjligt. Hellre älska på riktigt på distans än att tvinga sig älska någon ny för att få tillhörighet. 

Jag är verkligen fast i klubbland och också tappat poängen med att vara fri. 
Jag är din men du är inte min. Du kanske till och med är någon annans. Det är okej. Du förtjänar det finaste från alla världar, och det finaste jag kan ge är min ovillkorliga kärlek till dig. 

But you knew that my soul could not be given to anybody easily

 
 

You are often mad and you talking bout your swag Only label that's behind you is a motherfucking tag



Kan väl säga som så att köpa kurslitteratur är mindre tråkigt när det heter modefabriken kontra när det heter företagsekonomi 100. ÄLSKAR kursen vi har i affärsmannaskap. Lär mig så himla mycket varje gång. 
 
Har försökt mig på lite plugg, vi förväntas ju trots allt att studera 40h i veckan allt som allt. Känner att jag ligger lite (typ 39 h och 30 min) efter i det tidsschemat. Annars så har jag bara försökt sova bort den här förbenade jävla skitförkylningen. Verkar som att det går vägen för jag mår faktiskt lite bättre. 
 
Har känt mig så himla inspirerad sen jag började skolan, vet inte om det är ombytet av miljö, nya härliga människor, kurserna i sig eller motivationen men någonting är det och det är en underbar känsla. Är så jäkla tacksam över att jag kom in? Kan inte förstå hur det gick till, ännu mindre när faddrarna jublade att vårt program var det med högst intagningspoäng på hela textilhögskolan? Väntar bara på att Jonas Sjöstedt ska stiga fram och kalla mig flaskskepp "Hur kom du in här egentligen michelle??". 

Nu är det dock dags för paradise a.k.a det jag lever och andas för. Är det någon som vet vart man kan köpa Sagas svarta klänning med hög hals i skatermodell? Har ärligt talat letat igenom hela internet!!! Arg
 

And please don't put your number in my phone Cause I might text you after all of this Patron (My bad)

 
En av alla bussresor med denna donnan 
 
 

The meaning of life is a meaningful life

 

Genom instagram

Förpackade livet i en gul resväska och flyttade hem till mormor för att förenkla pendlandet till borås i väntan på att få egen lägenhet.
Blivit kär i min skola varje dag
Hade workshop och agerade modell 
Hittade höstens favoritsko - i mammas garderob.
 
Precis som alltid vid denna tiden på året, så ligger jag dödssjuk i min säng. SOM TUR ÄR, har jag bara två föreläsningar denna veckan så det finns tid för reparation. Det sorgliga med detta var att jag precis stavade föreläsningar med ä på båda ställerna. Hur som haver. Livet går bra. Eller, det går så bra det finns förutsättningar för att göra än så länge. Det finns fortfarande ett hål i magen men jag har liksom lärt mig att leva med det. Inom sinom tid har det nog försvunnit, eller förhoppnningsvis reparerats. Men vi får se. 
Den här dagen bjuder in till intensivplugg och kurering. Planerar morgondagen i samma stuk. Som tur är finns det en hembakad kladdkaka i kylen att motivera sig själv med. 
 
 

eat diamonds for breakfast and shine all day

 
J.lindeberg//NLYtrend//Acne//StellaMccartney//Nike//NLYtrend//DanielWellington//StellaMccartney//Rag&Bone
 
 

People laughed at the way I dressed, but that was the secret of my success. I didn’t look like anyone.




- Coco Chanel

du kan inte sova

Du suckar tyst och klickar på hemknappen för att fort rymma ifrån instagrams påfrestande samling av perfekta liv. Lägger ifrån dig telefonen för ikväll och vänder dig om för att sova. Blundar hårt och gör allt i din makt för att inte tänka. Du har lärt dig att om du ger vika för så lite som en sekund så blir du överväldigad av alla de där tankarna som ligger i bakhuvudet och trycker på hela dagarna. Sen när du väl blivit ledsen och somnat ifrån ångesten skäms du dagen efter för att du förmår dig själv vara ledsen. Du som har det så bra. Och den där skamen är nästan värre på ett sätt, så det bästa är att bara vara ihärdig och stå emot. 
Ikväll gick det. 
 
Du vänder dig om på dansgolvet för att leta dig ut mot rökrutan. Blicken har slutat flacka fram och tillbaka som förut, du har slutat oroa dig för att springa in i fel person, han verkar inte existera längre. Vakten ryter till dig att glas ej får medtagas ut och du ställer lydigt ifrån dig din drink. Väl där ute stöter du på någon bekant men du ställer dig ändå längst in i hörnet för dig själv för att reflektera över vad som gick fel ikväll. Varför har du inte kul ikväll? Du avbryts av två killar som bjuder med dig på efterfest. Du är väluppfostrad och tackar artigt nej, även fast din genuina reaktion hade varit en min med avsky. Dom ger sig inte, börjar tala över ditt huvud om hur söt du är, som om du vore en utställningshund. Du försöker le tacksamt men börjar vinkla kroppen åt ett annat håll, säger att du ska gå in igen. Dom följer efter utan inbjudan, och du påbörjar ditt febrila sökande efter dina vänner. Du hittar dom inte. Det är du och två främlingar som behandlar dig som en utställningshund. Så du åker hem istället. Det blev ännu en halvdan lördagkväll, du tittar surt ut genom bussfönstret. 
Ikväll är du full och det hjälper dig att sova. Ikväll gick det också.
 
Dom diskuterar droger med dig igen. Du tar en klunk vin och flinar fult åt dom. Du vet att dom gör det för att provocera dig, alla vet att du tänder till lätt. Men ikväll tycker du inte att diskussionen är rolig. För många av dom som deltar i diskussionen vet varför du har den ställningen du har i debatten och det sårar dig att dom ändå väljer att provocera dig. Du ryter ifrån, men känner tårarna bränna. Kan dom inte förstå att det är känsligt? Märker dom inte att du går in i det för mycket? Att det inte är lättsamt för dig så som det är för dom? Du tittar ner i knät och famlar med paketet men får slutligen upp en cigarett. Som tur var dog diskussionen och gick över till något annat. Du tittar åt ett annat håll för att dölja din bistra min. Egentligen vill du bara skrika på dom, berätta hur sårad och ledsen du blir men du vet att det skulle vara en dramatisk överreaktion och dina dramatiska överreaktioner har du redan förbrukat. 
Ikväll gick det inte. Du tänker på din pappa.
 
Du håller telefonen i handen. Du kan numret i huvudet och tar sats för att skriva det. Du skriver det och håller tummen över ring-knappen. Låser telefonen istället. Tittar ut på vägen. Fan också. Du är lika rädd för ett svar i andra änden som att nå en telefonsvarare. Du skärper dig och ringer samtalet. Du nås av ett svar men inget hej. Du hör dig själv bedja som en dödsdömd. Han förklarar kallt för dig att du krossat hans hjärta. Du vill bara skrika att det tär dig itu att höra det men att han är välkommen till klubben. Han har krossat ditt hjärta många gånger.
För en gångs skull så spottar du inte ur dig orden som du brukar göra när du är uppgiven. Varje mening påbörjas med en paus, du väljer dina ord rätt, du tänker stilla att han förtjänar de finaste meningarna. Trots det finns det inga ord som är rätt att säga, han blir arg på allt du säger. Du drar dig själv i håret, tittar dig runt omkring. Du står framför busshållplatsen ni båda alltid stressade till innan skolan. Du säger förlåt igen och han säger att det inte spelar någon roll vad du säger. Du säger förlåt ändå. Han vill inte prata mer med dig. Han lägger på och du står kvar med den stumma luren i örat. Hjärtat känns lika stumt nu.

Du vrider på dig i sängen och tänker över samtalet igen. Och igen. Och så en gång till. Två månader har gått men hjärtat är fortfrande lika stumt. Du vet att det är för sent nu, du har gett vika för mer än några sekunder ikväll och vet att nu är det kört. 
Det kommer inte gå ikväll. Du tänker på honom. 

he doesn't sleep, so in truth he never wakes up

 
03.26, damen borde sova. Kan inte. Att sitta på min matta och lyssna på musik i skenet från min nyligen uppmonterade ljusslinga känns så mycket mer givande just nu. Tror att 07.40-Michelle disagreear men det är 07.40-Michelles problem. 
 
Vill inte vara den där "nuuuuu är det bara 7 och en halv vecka kvar tills skolan börjar igen"-personen, som spenderar sitt sommarlov på att räkna ner istället för att räkna upp, men tvåtusenfjortons höst närmar sig och tvåtusenfjortons sommar lider lite långsamt mot sitt slut. 
Hösten, som är årets motsvarighet till veckans måndag. Det är då vi uppgraderar oss från att gå i sjuan till åttan, då vi köper nya "jättemysiga" vantar för förra årets har försvunnit igen, då alla färgar håret mörkt för att lämna de solblekta längderna så som vi lämnar sommaren, då vi öppnar upp oss för de nya möjligheterna per automatik istället för att tvinga fram dom som vi gör vid årsskiftet. 
Så som jag hört att man resonerar kring måndagar när man blir vuxen. En ny vecka, nya möjligheter. Längtar tills jag också håller i den optimistflaggan. 
 
Precis som allt annat i mitt liv är min höst än så länge oklar. Blev 15e reserv på textilhögskolan, antagningen från nästa urval kommer på fredag. Förväntar mig inte något positivt besked direkt, känns helt absurt att jag skulle lyckas komma in på en så hypad och eftertraktad utbildning i Sveriges modemecka, men lite hopp finns det faktiskt. I så fall blir jag borås-bo om några veckor. Om inte - så vet jag i alla fall att jag ska göra något annat denna hösten än vad jag gjort hittills. 
 
Hahaha nää vilket tråkigt inlägg. Meeeeen, idag har jag ingen debatt att plocka upp. Jag orkar inte, jag är trött. Möjligtvis något kring civilkurage men det får bli en annan dag. Nu har jag precis avslutat en helg med nattjobb och vill bara vara tacksam över att det är över haha... Nu har jag en vecka kvar som tonåring (aaaaaaahhhhh ångest) och tänker att jag ska ta vara på det.
 
Jag får lösa jämställdhet, främlingsfientlighet, världsfred och svält en annan dag. 
 
Nu ska jag somna till min musik. Skrivabstinensen har stimulerats. Godnatt.