labfal sdaöda

Ni ska se mitt utkast-arkiv. Det är ganska fullt sen några veckor tillbaka och de flesta har samma rubrik som ovan. Det står ren frustration i randombokstäver. 
 
Alltså jag är så frustrerad. För hur jag än försöker så kan jag inte få ner hur jag mår eller känner i skrift. Det låter kanske töntigt men det är är på det viset jag listar ut mig själv och hur jag känner. Varje gång jag börjat på något av mina moralinlägg som ni kanske känner till, har jag inte haft en aning om vad jag vill komma fram till. Jag bara skriver och sen vips så har jag svart på vitt vad jag känner och då vet jag det. Jätteskönt och jätteeffektivt. 
 
Men nu har jag försökt skriva i 1 månads tid, och jag kommer inte fram till något. Jag försöker skriva i min dagbok, i dokument på datorn, på min låsta blogg eller här. Här känns det alltid bäst. Men ändå kommer jag aldrig fram till något. Jag kommer bara fram till att bahkdbasjdnaösdkmäasd khab a adaöDIA D är bästa sättet att beskriva det hela. 
 
Jag är lite uppgiven. Jag gillar inte det jag känner nu. Den här meningslösa känslan när jag istället borde dansa till "who run the world GIRLS" för att jag är så jävla grym som pallat med detta med huvudet fucking högt. Men istället så ba känner jag likgiltighet. Typ. Jaja. Även fast jag kommer över den här personen kommer det komma en ny och fucka upp allting någon gång. Och jag gillar INTE det. Jag gillar inte att människor har makt över mig. Att DERAS beslut påverkar mig. Jag vill vara själv för alltid. ALDRIG känna något igen. ALDRIG låta någon komma nära inpå och lita på den. För om det jag hade inte höll så kommer ingenting någonsin hålla. För om den personen som lämnade mig faktiskt lämnade mig så kommer alla som stiger in i mitt liv vara potentiella kandidater för att göra exakt samma ruttna sak. 
 
Och på något jäkla konstigt vänster är jag okej med det. Jag gråter inte. Jag har inte ångest. Jag är faktiskt glad. Men jag är bara så jävla frustrerad. Och längre än så kommer jag inte. Jag VET att det som har hänt faktiskt var bäst för mig, att jag antagligen kommer vara glad över att detta hände i slutändan. Men jag VET inte varför jag VET det. Jag vet ingenting!! Jag vet bara att jag står i en jävla gråzon och hatar mitt gamla naiva jag som trodde att kärlek var något fint och heligt. Just nu känns det bara som en jävla känslomässig sörja där ingen vinner i slutändan. Och även om man vinner en gång så förlorar man med all säkerhet nästa gång. 
 
Därför ska jag köpa en fucking hundvalp när jag kommer hem från USA, bosätta mig i borås, plugga till mitt drömyrke och sen leva resten av mitt liv med min söta hund och mitt drömjobb. Och sen så kanske, KANSKE den där dumma kärleken kan få plats i mitt liv någon gång igen men då JÄVLAR ska jag vara på min vakt och inte ge den jäveln något som helst utrymme för att såra mig. 
 
Blööööööööööhhhhhhhhh hoppas ingen orkar läsa det här.
 
OCH VARFÖR KAN JAG INTE TAGGA STUDENTEN`?Ò=O=!P=???=


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback