du kan inte sova

Du suckar tyst och klickar på hemknappen för att fort rymma ifrån instagrams påfrestande samling av perfekta liv. Lägger ifrån dig telefonen för ikväll och vänder dig om för att sova. Blundar hårt och gör allt i din makt för att inte tänka. Du har lärt dig att om du ger vika för så lite som en sekund så blir du överväldigad av alla de där tankarna som ligger i bakhuvudet och trycker på hela dagarna. Sen när du väl blivit ledsen och somnat ifrån ångesten skäms du dagen efter för att du förmår dig själv vara ledsen. Du som har det så bra. Och den där skamen är nästan värre på ett sätt, så det bästa är att bara vara ihärdig och stå emot. 
Ikväll gick det. 
 
Du vänder dig om på dansgolvet för att leta dig ut mot rökrutan. Blicken har slutat flacka fram och tillbaka som förut, du har slutat oroa dig för att springa in i fel person, han verkar inte existera längre. Vakten ryter till dig att glas ej får medtagas ut och du ställer lydigt ifrån dig din drink. Väl där ute stöter du på någon bekant men du ställer dig ändå längst in i hörnet för dig själv för att reflektera över vad som gick fel ikväll. Varför har du inte kul ikväll? Du avbryts av två killar som bjuder med dig på efterfest. Du är väluppfostrad och tackar artigt nej, även fast din genuina reaktion hade varit en min med avsky. Dom ger sig inte, börjar tala över ditt huvud om hur söt du är, som om du vore en utställningshund. Du försöker le tacksamt men börjar vinkla kroppen åt ett annat håll, säger att du ska gå in igen. Dom följer efter utan inbjudan, och du påbörjar ditt febrila sökande efter dina vänner. Du hittar dom inte. Det är du och två främlingar som behandlar dig som en utställningshund. Så du åker hem istället. Det blev ännu en halvdan lördagkväll, du tittar surt ut genom bussfönstret. 
Ikväll är du full och det hjälper dig att sova. Ikväll gick det också.
 
Dom diskuterar droger med dig igen. Du tar en klunk vin och flinar fult åt dom. Du vet att dom gör det för att provocera dig, alla vet att du tänder till lätt. Men ikväll tycker du inte att diskussionen är rolig. För många av dom som deltar i diskussionen vet varför du har den ställningen du har i debatten och det sårar dig att dom ändå väljer att provocera dig. Du ryter ifrån, men känner tårarna bränna. Kan dom inte förstå att det är känsligt? Märker dom inte att du går in i det för mycket? Att det inte är lättsamt för dig så som det är för dom? Du tittar ner i knät och famlar med paketet men får slutligen upp en cigarett. Som tur var dog diskussionen och gick över till något annat. Du tittar åt ett annat håll för att dölja din bistra min. Egentligen vill du bara skrika på dom, berätta hur sårad och ledsen du blir men du vet att det skulle vara en dramatisk överreaktion och dina dramatiska överreaktioner har du redan förbrukat. 
Ikväll gick det inte. Du tänker på din pappa.
 
Du håller telefonen i handen. Du kan numret i huvudet och tar sats för att skriva det. Du skriver det och håller tummen över ring-knappen. Låser telefonen istället. Tittar ut på vägen. Fan också. Du är lika rädd för ett svar i andra änden som att nå en telefonsvarare. Du skärper dig och ringer samtalet. Du nås av ett svar men inget hej. Du hör dig själv bedja som en dödsdömd. Han förklarar kallt för dig att du krossat hans hjärta. Du vill bara skrika att det tär dig itu att höra det men att han är välkommen till klubben. Han har krossat ditt hjärta många gånger.
För en gångs skull så spottar du inte ur dig orden som du brukar göra när du är uppgiven. Varje mening påbörjas med en paus, du väljer dina ord rätt, du tänker stilla att han förtjänar de finaste meningarna. Trots det finns det inga ord som är rätt att säga, han blir arg på allt du säger. Du drar dig själv i håret, tittar dig runt omkring. Du står framför busshållplatsen ni båda alltid stressade till innan skolan. Du säger förlåt igen och han säger att det inte spelar någon roll vad du säger. Du säger förlåt ändå. Han vill inte prata mer med dig. Han lägger på och du står kvar med den stumma luren i örat. Hjärtat känns lika stumt nu.

Du vrider på dig i sängen och tänker över samtalet igen. Och igen. Och så en gång till. Två månader har gått men hjärtat är fortfrande lika stumt. Du vet att det är för sent nu, du har gett vika för mer än några sekunder ikväll och vet att nu är det kört. 
Det kommer inte gå ikväll. Du tänker på honom. 


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback