floppen


 
 
Haha asså, apropå sista stycket i förra inlägget. Vad fan hände förra hösten. Jag, Embla och Johanna kommer till USA och våra väskor är försvunna. Vi är hemlösa i två veckor. Fixar kurser. Fixar boende. Blir av med kurser. Embla använder köket för första gången och sätter eld på micron. Får flipp och tar bort alla kurser. Försöker få tillbaka kurserna. Får inte tillbaka kurserna. Jag använder köket för första gången och bränner sönder den enda plåten. Får inte stanna kvar i landet. Samlar alla mynt vi kan hitta och ringer hem till CSN via en payphone. När vi äntligen kommer fram bryts samtalet och mynten är slut. Köper flygbiljetter hem men inga flygbiljetter kommer. Behöver fortsätta betala hyra för en och en halv månad efter att vi flyttat där ifrån. Embla gör sönder en stol och vi båda gömmer oss för våra hyresvärdar genom att låtsas sova. Ringer flygbolag och sitter och bokar flygbiljetter i 3 timmar med en indier som bara vill prata om det kalla vädret i sverige. Får äntligen flygbiljetter hem sista dagen vi får vara kvar i landet. Åker till LA med en buss vi höll på att missa. Är vilse i LA med hela våra liv i två väskor utan telefon i två timmar. Kommer till flygplatsen och upptäcker att vi har 20 kg övervikt och ändå har vi skaffat en tredje väska. Ska checka in och vår resa finns inte. Vår resa återfinns. Embla blir stoppad i säkerhetskontrollen p.g.a misstänkt dator. Embla släpps fri igen men ärrad för livet. Mellanlandar i New york och är nära att missa planet till sverige med några minuters marginal. Det är storm och massa turbulens och Embla får en panikångestattack. Jag dricker vodka. Landar i Sverige och ingen vet att vi är hemma. 
 
Haha asså. ALLT gick fel. ALLT. Världen ville helt enkelt inte att vi skulle vara i Santa barbara. Och trots ALLT det som gick fel har jag så fantastiskt mycket roliga minnen. Den ständiga mardrömsångesten som förförljde oss urartade i de allra grövsta asgarven för att till slut gick det inte att göra annat än just det: skratta åt ALLT. Skratta åt att jag på en och en halv månad köpt 6 tjocktröjor trots att det var 30 grader dygnet runt. Skratta åt att vårt enda alternativ till att få stanna kvar är genom att studera fågelbiologi. Skratta åt att våra roomies går ut och joggar och jag och embla går fyra meter för att handla men vänder och beställer hem pizza. Skratta åt att varenda lärare ropade "Scary? Scary Embla?" när det var upprop. Skratta åt att Embla levde på quesedillas och tonfisksmörgåsar och jag på cheesebrugare och oreos. Skratta åt att varje hyllplan i kylen var fylld till bredden med grönsaker och mat och på min och Emblas hylla stod det ett 12 pack cola light och en guacamole. 
 
Vi fick på vår lilla tid i alla fall binda kontakter som jag är så glad över dock. Och jag är ändå glad att allt hände. Det ger mig något att skratta över än idag.
 

I'm gonna turn when I listen to the lessons I've learned

 
 
Asså jag önskar så mycket att jag kunde spela piano. Så att man kunde få uttrycka sig sådär dramatiskt och hjärtskärande vackert, och folk skulle ändå inte betrakta en på ett nedlåtande sätt. Jag har faktiskt överlevt en fredag jag länge väntat på, som jag vetat skulle komma. En fredag som jag inte ens vågade fundera över hur den skulle gå men ändå haft en känsla av vad den ska ge. Den gav mig det jag inte trodde jag ville. Men efter att jag för typ tjugonde gången stod kvar ensam med hjärtat i tusen bitar så samlade jag ihop allt och gick därifrån för gott. Det är över nu. Finito. Jag har inget kvar att ge. Jag har absolut inget kvar att få. Det är så iögonstickande sorgligt men det är så skönt att äntligen typ... vara lite fri. Det var helt fantastiskt när det var fantastiskt men nu är det dags att sluta reservera en plats i hjärtat för någon som aldrig kommer kunna eller vilja fylla den, och istället öppna upp den platsen för någon som kommer kunna fylla den till bredden. Jag tror jag är så kär i kärleken att jag hellre valt att vara olyckligt kär än att inte vara kär alls. Men det är okej att inte vara kär. Jag kan lägga kärlek på mina fantastiska vänner istället. För om fredagen var hemsk så lyckades de nästföljande dagarna reparera såren bättre än hur mycket tid i världen som helst kunnat göra. Det behövs egentligen bara lite tid med rätt personer istället för lång tid med tankarna på fel.  
 
Att sitta i en bil med min Embla och skratta så att tårarna sprutar över vår misslyckade resa till USA är som skavsårsplåster för hjärtat. 
 
 

Och hjulen från en skateboard får dig fortfarande att titta upp efter honom

Så du stoppar in en cigarett mellan läpparna även fast du lovat dig själv att inte lägga mer pengar på cancer. Ändå finner du alltid en flyktig anledning till att göra det. 
Så du sätter på den där låten som du egentligen inte kan hantera att lyssna på. Du vill höra någon sjunga orden du inte själv får säga. 
Samma låt som ekade ut ur högtalarna när du var fjorton år och låg på golvet och grät över samma kille som får dig att ligga och gråta på golvet idag. 

En ny cigarett. 

Det går förbi en 14 årig tjej som ursäktar sin existens med hela sitt kroppsspråk. Sån har du nog aldrig varit, men du försöker kuva och böja dig för dina misstag precis som hennes rygg gör för hela världen. Carrie Bradshaws ord om att hon inte vill vara en sån som tänker om utan en sån som tänker oh well går förbi i tankarna. Dom orden stannar inte. Du tänker tänk om. Tänk om du fortfarande fick säga godnatt till honom. Godmorgon till honom. Fråga hur han mår. Vad han tänker på. Vad han ser fram emot. Vad han är ledsen över. Vad som gör honom glad. 

En halv person är vad du varit sen den där valborgsmässoaftonen. Du brukade säga till honom att han var din bättre hälft. Du ler och tänker att du verkligen hade rätt i det. Utan den där bättre halvan av dig har du verkligen gått käpprätt åt helvete. Han å andra sidan, skiner och går fortfarande från klarhet till klarhet. Precis som du stolt minns att er mentor beskrivit honom under ett utvecklingssamtal i nian. 

 I förra veckan kom din lillebror in på ditt rum och pratade om honom. Hur en del av honom också försvann den valborgsmässoaftonen. Att han inte grät som hans storasyster men att han var mycket ledsen inne på sitt rum. Han tog sig för hjärtat när han beskrev det. Han beskrev honom som den där storebrodern han aldrig hade. Hur han också saknade honom varje dag. Hur han ville bli precis som honom när han blev stor. Att han ville bli lika modig som han är. Att han är hans största förebild. 

Du log tårögt och sa att han borde säga det till honom, och avundades honom samtidigt att han fortfarande har den möjligheten. Du själv har agerat på ett sätt som inte gör dig lika trovärdig trots att du känner och tycker likadant som din 16åriga lillebror. 

Halva du sitter som en tom skepnad utanför Pressbyrån med fimpar och aska kring dig. Håkans serenad till brännö frågar vad du vet om kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva. 
Du tänker att du vet allt om det. 
Han säger att han hellre blir ensam än lycklig med någon annan. 
Du håller med. 

Jag är verkligen fast i klubbland och också tappat poängen med att vara fri.

Att hjärtat säger en sak och huvudet en annan är ett sånt utlevat uttryck. Blasé. Jag vill inte samtycka. 

Men min kropp motbevisar mig. Jag kan förvisso inte tänka klart många gånger men jag finner det tydligt att jag är ohälslsam mot mig själv. Jag gör det svårare för mig än vad det bör vara. 
Självdestruktiv kanske. 

Eller bara ologiskt envis. 
Om ni tar på er de dramatiska glasögonen och läser med hjärtat kanske ni kan läsa följande utan att vilja spy galla på mig. 

Jag blir arg, och då skäller jag. Jag blir glad, och då skrattar jag. Jag blir ledsen, och då gråter jag. Jag blir fundersam, och då tänker jag. 
Jag blir kär, och då älskar jag. 

Hela jag styrs utefter det som händer på insidan och jag har alltid lyssnat till mitt hjärta. Låtit känslorna styra istället för sunda förnuftet. 

I vintras lyssnade jag inte till något av dessa två. Hjärtat sa en sak som jag inte vågade lyssna på. Förnuftet sa en sak som jag inte orkade lyssna på. 
Jag hade tröttnat på att lyssna, stängde av allt istället. 

Sitter här, med en ny vinter framför mig med hjärtat på samma ställe och ett hånflinande förnuft. I bagaget ligger konsekvenserna från förra vinterns avstängda känsloliv. Och med det som facit har jag valt att lyssna endast på hjärtat nu. Jag förtjänar att ha själen i limbo, jag vägrar att släppa taget. Du vill att vi ska göra det som löven en decemberdag men du får göra det själv. Jag vägrar. Hjärtat sätter stopp. 

Hur kan man söka sig till något nytt när man är övertygad om att man redan upplevt äkta kärlek? Varför skulle jag någonsin vilja ha något annat än det? Varför skulle jag sluta älska en människa bara för att jag inte får tillhöra denne? Det är ju bara löjligt. Hellre älska på riktigt på distans än att tvinga sig älska någon ny för att få tillhörighet. 

Jag är verkligen fast i klubbland och också tappat poängen med att vara fri. 
Jag är din men du är inte min. Du kanske till och med är någon annans. Det är okej. Du förtjänar det finaste från alla världar, och det finaste jag kan ge är min ovillkorliga kärlek till dig.