I'm gonna turn when I listen to the lessons I've learned

 
 
Asså jag önskar så mycket att jag kunde spela piano. Så att man kunde få uttrycka sig sådär dramatiskt och hjärtskärande vackert, och folk skulle ändå inte betrakta en på ett nedlåtande sätt. Jag har faktiskt överlevt en fredag jag länge väntat på, som jag vetat skulle komma. En fredag som jag inte ens vågade fundera över hur den skulle gå men ändå haft en känsla av vad den ska ge. Den gav mig det jag inte trodde jag ville. Men efter att jag för typ tjugonde gången stod kvar ensam med hjärtat i tusen bitar så samlade jag ihop allt och gick därifrån för gott. Det är över nu. Finito. Jag har inget kvar att ge. Jag har absolut inget kvar att få. Det är så iögonstickande sorgligt men det är så skönt att äntligen typ... vara lite fri. Det var helt fantastiskt när det var fantastiskt men nu är det dags att sluta reservera en plats i hjärtat för någon som aldrig kommer kunna eller vilja fylla den, och istället öppna upp den platsen för någon som kommer kunna fylla den till bredden. Jag tror jag är så kär i kärleken att jag hellre valt att vara olyckligt kär än att inte vara kär alls. Men det är okej att inte vara kär. Jag kan lägga kärlek på mina fantastiska vänner istället. För om fredagen var hemsk så lyckades de nästföljande dagarna reparera såren bättre än hur mycket tid i världen som helst kunnat göra. Det behövs egentligen bara lite tid med rätt personer istället för lång tid med tankarna på fel.  
 
Att sitta i en bil med min Embla och skratta så att tårarna sprutar över vår misslyckade resa till USA är som skavsårsplåster för hjärtat. 
 
 

Min älskling.. Du skriver så underbart ärligt & vackert!!
Jag tror att du kommit på vad som är Hemma" nu❤️
Som sagt: Du är så älskad och Din Gnista är starkare än vad den någonsin varit...
Älskar dig ❤️❤️❤️

2014-10-29 kl 00:44:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback