Jag är verkligen fast i klubbland och också tappat poängen med att vara fri.

Att hjärtat säger en sak och huvudet en annan är ett sånt utlevat uttryck. Blasé. Jag vill inte samtycka. 

Men min kropp motbevisar mig. Jag kan förvisso inte tänka klart många gånger men jag finner det tydligt att jag är ohälslsam mot mig själv. Jag gör det svårare för mig än vad det bör vara. 
Självdestruktiv kanske. 

Eller bara ologiskt envis. 
Om ni tar på er de dramatiska glasögonen och läser med hjärtat kanske ni kan läsa följande utan att vilja spy galla på mig. 

Jag blir arg, och då skäller jag. Jag blir glad, och då skrattar jag. Jag blir ledsen, och då gråter jag. Jag blir fundersam, och då tänker jag. 
Jag blir kär, och då älskar jag. 

Hela jag styrs utefter det som händer på insidan och jag har alltid lyssnat till mitt hjärta. Låtit känslorna styra istället för sunda förnuftet. 

I vintras lyssnade jag inte till något av dessa två. Hjärtat sa en sak som jag inte vågade lyssna på. Förnuftet sa en sak som jag inte orkade lyssna på. 
Jag hade tröttnat på att lyssna, stängde av allt istället. 

Sitter här, med en ny vinter framför mig med hjärtat på samma ställe och ett hånflinande förnuft. I bagaget ligger konsekvenserna från förra vinterns avstängda känsloliv. Och med det som facit har jag valt att lyssna endast på hjärtat nu. Jag förtjänar att ha själen i limbo, jag vägrar att släppa taget. Du vill att vi ska göra det som löven en decemberdag men du får göra det själv. Jag vägrar. Hjärtat sätter stopp. 

Hur kan man söka sig till något nytt när man är övertygad om att man redan upplevt äkta kärlek? Varför skulle jag någonsin vilja ha något annat än det? Varför skulle jag sluta älska en människa bara för att jag inte får tillhöra denne? Det är ju bara löjligt. Hellre älska på riktigt på distans än att tvinga sig älska någon ny för att få tillhörighet. 

Jag är verkligen fast i klubbland och också tappat poängen med att vara fri. 
Jag är din men du är inte min. Du kanske till och med är någon annans. Det är okej. Du förtjänar det finaste från alla världar, och det finaste jag kan ge är min ovillkorliga kärlek till dig. 


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback