Bit ihop

"Det är bara att bita ihop" 
Livet drar dig åt alla håll. Kanske ska du ta studenten och inte vet vad du ska göra efteråt. Det är bara att bita ihop. Kanske har du jobbat ett tag och vill byta jobb men har ingen ork att ta dig vidare. Det är bara att bita ihop. Kanske går du i skolan och har överväldigande mycket arbete kvar att göra innan ditt sommarlov. Det är bara att bita ihop. Kanske har du fått ditt hjärta krossat och förstår inte hur du ska gå upp ur sängen på morgonen. Det är bara att bita ihop. Kanske vantrivs du i din boendeform men kan inte hitta nytt. Det är bara att bita ihop. Kanske känner du dig ensam. Kanske känns det som att ingen förstår dig. Det är bara att bita ihop. 

Kanske har man bitit ihop så länge att man inte kan somna på nätterna för att käkarna sitter fastkilade i varandra av stress. Kanske har man bitit ihop så länge att spänningshuvudvärken gör en oförmögen att fungera. Kanske har man bitit ihop så länge att känner kroppen gunga i takt med hjärtats stressade slag. Kanske. 

Min generations fastklamrade stress och oro för att inte bli något, skrämmer mig. Den skrämmer mig för den jagar oss. Vi måste vara bäst. Vi måste stå ut ur mängden. Vi måste vara annorlunda. Vi måste briljera. Vi måste slå de andra. 
 
Men hur ska jag vara bäst när alla de andra är det med? Hur ska jag stå ut ur mängden när alla står ut ur mängden?Hur ska jag vara annorlunda när alla andra är det med? Hur ska jag kunna briljera när alla andra briljerar mer än mig? Hur ska jag kunna slå de andra när det är dem som slår mig?

Svaret är den mest otröstsamma och ensammaste lösningen. 

"Det är bara att bita ihop". 





Ett brev till tioåriga jag

Kära Michelle, kan du vara snäll att sluta riva på din hud i hopp om att riva bort dina fräknar. De gör dig helt fantastiskt söt och du kommer förstå det om några år. Kära Michelle, pojken vars namn du fyller din dagbok med är en elak pojke. Han kommer att vara jätteelak mot dig, men vet du vad, du kommer hantera det skitcoolt. För när han kommer skrika något elakt över korridoren till dig, så kommer du vända dig om och använda ditt redan breda ordförråd för att sätta honom på plats. Hans taskiga ord kommer fortfarande nå dig men du kommer bara låta dig bli ledsen över det när han inte ser. Bra. För du ska aldrig låta pojkar som inte förtjänar dina tårar se att du gråter över deras handlingar. 

Michelle, om ett år kommer det komma en skatt i form av en lillebror till dig. Han kommer precis som Jack göra dig stolt till tårar i flera år framöver. Ett av hans första ord kommer vara Ella, och det är du. Han kommer älska och beundra dig villkorslöst, men ibland kommer du vara för upptagen med annat för att uppskatta det. Försök uppskatta det. Försök visa att du älskar honom lika mycket tillbaka, för han är ju precis som dig. Han behöver också den bekräftelsen. 

Michelle, av dina tre bästa tjejkompisar kommer två av dem förbli det och den tredje kommer du glida ifrån men för alltid uppskatta för den hon är. Sånt händer. Hon är den coolaste tjejen du vet, men du kan inte alltid vara folks nr 1. Du måste förstå att det inte gör något att vara nr 2. Det är okej. Framöver kommer du upptäcka att folk som inte har dig som nr 1 är ändå inte nr 1 för dig heller. 


Kära Michelle, jag vet att du är orolig för din pappa. Du har börjat förstå att han inte är som alla andra pappor. Du har förstått att han gör saker som upprör din mamma och extrapappa. Bli inte arg på din mamma för att hon ställer krav på din pappa. Du kommer snart förstå att hon har all rätt i världen till att göra det. Michelle, jag vet att han säger att han ska flytta till en större lägenhet snart. Och att du spenderar helgerna hos honom till att rita hur ditt nya rum ska se ut hos honom. 
Han kommer inte flytta till en större lägenhet. När han flyttar från den lilla ettan på Kville så är det till Stockholm. Du kommer vara förkrossad, och det kommer vara jättejobbigt men du kommer alltid veta att det är för det bästa. För du är klok. Du förstår sånt trots att du som dotter inte borde. 

Michelle, du kommer ha tur i kärlek. Det kanske inte känns så nu men om ett par år kommer du få uppleva din stora första kärlek. Du kommer bara vara 13 år. Du kommer inte förstå hur unikt det är då men det är det. Han kommer krossa ditt hjärta två gånger. Du kommer förlåta honom för det. Han kommer förlåta dig när du krossar hans. Ni kommer tro, i er förälskelse, att ni kommer vara tillsammans för alltid. Många andra runt omkring er kommer tro det med. Det kommer ni inte. Ni kommer vara tillsammans länge, men det kommer ta slut på ett tråkigt och olägligt sätt. Du kommer tycka att han är känslokall för sättet han gör det på. Om några år kommer du vara tacksam för det. Bli inte ledsen när han inte hör av sig, han hör inte av sig medvetet för han vet att det bara kommer kännas bättre för honom och sämre för dig. Han är kall för din skull, låt honom vara det och ta för Guds skull bort honom på alla sociala medier. Det kommer nämligen ta dig 1,5 år att komma över honom. Du kommer tro att du kommer vara olyckligt kär i honom för alltid, du accepterar det till och med. Men du kommer att komma över honom. Och ni båda kommer istället glädjas för varann när ni hittar rätt. 
För Michelle, du kommer hinna uppleva kärlek två gånger under din tonår. Det här är få förunnat, och du kommer vara enormt tacksam. Din andra stora kärlek kommer vara en kille som också gick i din högstadieklass. Han kommer säga att han är kär i dig när ni festar på Valand. Det är han inte då. Han kommer säga att han är kär i dig nästa gång du träffar honom ute igen. Det är han fortfarande inte då. Han kommer göra allt för att få dig, och du kommer sträva emot för du vet att vad han är för en typ av kille. Men till slut blir du kär i honom. Och då vill han inte ha dig längre. 
Du kommer tro att det är fel på dig. Det är det inte. Han tycker om dig men han har upplevt hemska saker. Han kommer inte vara i ett stadie där han är kapabel att bry sig om någon annan än sig själv.  Men han kommer komma till stadiet. Och du kommer ha tålamod och vänta på honom. Han kommer vara taskig mot dig flera gånger och det kommer komma många kvällar du tårögt kommer se honom lämna klubben med någon annan. Men han kommer ångra sig bittert. Du kommer förlåta honom. Han kommer göra saker för att försöka stöta bort dig. Det kommer ge dig hjärtvärk men du kommer vara envis. Du kommer stå kvar och han kommer att älska dig för det. Och du kommer älska honom, trots och på grund av alltihopa. Han kommer att återgälda dig för alla tårar. Han kommer göra det värt allt tålamod. Han kommer bjuda dig på middagar, få dig att skratta och kyssa dig i nacken. Han kommer lyssna när du pratar om dokusåpor, ta på sig parfym en regnig tisdag för att du älskar den och se på dig när något är fel. Han kommer att agera när någon är taskig mot dig, ringa varje kväll när han är ute utan dig, och aldrig missa ett tillfälle att ge dig en komplimang. Han kommer säga åt dig när du beter dig dåligt, och du kommer hata det men efter ett tag uppskatta det. Han kommer reta dig tills du blir arg och han kommer säga förlåt men sen göra om det igen. Han kommer spendera en hel helg i sängen med dig. Han kommer titta på dirty dancing med dig och han kommer redan ha sett den för han älskar romantiska filmer. Han kommer gråta och försöka dölja det men du kommer att se det. Han kommer göra dumma saker men han kommer vara ärlig och du kommer älska honom ändå. Michelle, ha tålamod med honom för han är värd all din kärlek och du kommer få all kärlek du behöver tillbaka. Han kommer alltid sätta dig i första rummet och han kommer alltid att lyssna på dig. Han kommer göra dig lycklig. 


Michelle, du kommer komma in på Textilhögskolan utan matte c så strunta i att läsa det på gymnasiet. Du kommer tyvärr inte klara det ändå. Du kommer tycka att högskolan är jättejobbig och jätteläskig men försök fokusera på det som är viktigt. Dina mål. I slutändan kommer allt hårt slit förhoppningsvis ta ut sin rätt. 

Michelle, din familj kommer vända sin rygg mot dig och din mamma och du kommer inte förstå varför. Det kommer såra dig jättemycket. Försök komma ihåg att den viktigaste familjen är dina bröder, din mamma och Sven. Och de kommer aldrig någonsin vända sin rygg mot dig. Kom ihåg att du har familjen Carfors. De kommer heller aldrig vända sin rygg mot dig. Kom ihåg att människorna som är i ditt liv är där av en anledning. Kom ihåg att människorna som är så dumma att de väljer att gå ut ur ditt liv ändå inte förtjänar att vara där. 

Michelle, oavsett hur mycket du jobbar, pluggar eller har annat för dig glöm inte av att höra av dig till dina vänner. Du kommer välsignas med de finaste tjejkompisarna man kan önska sig och de förtjänar allesammans att få veta det från dig. Kom ihåg att värna om dem. 
Michelle, dämpa dig aldrig. Du är och kommer alltid vara en färgstark människa med starka åsikter. Folk kommer tycka att du är jobbig, att du syns och att du hörs för mycket. Låt dem tycka så. Du är sån. Och det är det som gör att människorna som älskar dig, faktiskt älskar dig så mycket. 
Bli bättre på att säga förlåt. Sluta bli arg för småsaker. Du kommer tappa bort alla hårsnoddar och solglasögon du äger och du får bara vänja dig vid det. Du behöver inte gilla kaffe. Tumma aldrig på din noll-tolerans gällande droger. 

Ändra aldrig på dig själv (och det vet jag att du inte har några planer på att göra men det kommer att komma) För du är en underlig men fantastisk liten människa som tack vare sina egenskaper kommer stå på självsäkra ben genom både sorg och glädje. Och du kommer va assnygg under tiden.


Buss 100

Längst upp, längst fram. Försöker summera antalet timmar jag sitter på en buss under en vecka. Slutar försöka summera. Öppnar appen med dokument från mina nuvarande kurser, det vore klokt att utnyttja alla dessa timmar spenderade på en buss på något vettigt. Stänger appen igen när inget av det jag läser blir mer än ord mina ögon passerar. Djupt andetag. Precis som alltid tycks man alltid vilja lösa befintliga och obefintliga problem när man tittar ut genom fönstret på en buss. Precis som alltid tycks en inte komma fram till någonting. BORÅS 20 står i vita bokstäver på blå skylt och jag försöker förtvivlat komma på anledningar till att bara byta buss för att få åka tillbaka igen. Den sämsta stunden på dagen är stunden jag kommer fram till Borås. Jag vet inte om det är beroendet av att alltid känna mig så trygg som jag gör i min pojkväns famn, min obotliga sällskapssjuka eller om det helt enkelt bara är Borås som stad som gör mig så ledsen. Men här är jag olycklig. Dagens timmar på en buss når sin totala summa och buss 100 rullar in på ett förvånansvärt soligt Borås resecentrum. Jag och mina viktigaste tillhörigheter som hänger på axeln går hem till min fina lilla lägenhet. Min fina lilla lägenhet jag hatar att vistas i. I min fina lilla lägenhet påbörjas direkt nedräkningen tills avfärd med buss 100 mot Göteborg. Antalet timmar på en buss nollas och försöket till summering börjar om imorgon igen. 
/ Michelle på buss 100. 


Pontus


Tänk att du kom springandes från jobbet igår, bara för att kasta dig på mig. Du hade saknat mig lika mycket som jag hade saknat dig de timmarna du var borta. Tänk att du bokstavligt talat skiner upp varje gång jag skrattar åt dina skämt. Bara för att du älskar att höra mig skratta åt dig. Tänk att dina ögon blir blanka varje gång jag berättar om sånt som sårat mig. Det verkar göra lika ont i dig som det gör i mig när du är ledsen. Tänk att du varje dag berättar hur fantastisk du tycker att jag är. Och när jag ger exempel på mina brister för att motbevisa dig, så avfärdar du det genom att beskriva även dem som perfekta. 

Varje dag får du mig att känna mig som världens mest speciella människa. Om det inte är att du inte kan gå över vardagsrummet fram till mig utan måste spara in överflödiga hundradelssekunder genom att springa så är det en Rolling Stoneslåt på LP-spelaren som du med tondöv sångröst presenterar som en kärlekslåt från dig till mig, eller så är det när du med världens största och stoltaste leende presenterar mig som din flickvän för dina vänner.

Jag är så kär i dig, min hetlevrade, högljudda, roliga, intelligenta, passionerade idiot. Jag är så kär i dig Pontus Alfredsson.

En text om honom


Han är personen som trädde in efter att du övertygat dig själv att du aldrig kommer kunna känna nåt igen. Att du för resten av livet aldrig kommer kunna känna kärlek igen, och att den tanken är ganska behaglig för på det viset finns ingen risk att bli sårad.
Men så kommer han och ändrar på allt det där. Han tänder en ny eld. Du är lite skakigare denna gång, har man precis rest sig upp från fallet vill man inte ramla igen. Och han skrämmer dig. För han gick så snabbt till att bli den som fick dig att le fånigt via sms. Till att bli den enda du ser i ett rum fullt med människor. Till att bli den du smygtittar på under tiden ni kollar på film bara för att hans ansikte alltid är mer intressant än filmen. Han skrämmer dig, för nu är ditt hjärta hans att förstöra. 
Och du beundrar honom för allt det. För att han är så rätt att han kunde göra trasiga du helt hel. För att han samtidigt gör massa misstag som du förlåter, för han förtjänar alla chanser i världen. Han hanterar dig varsamt och behöver samma behandling tillbaka. Och även om du inte vågar så slipper orden ut i mörkret ibland. "Jag tycker så mycket om dig".
Men när armen kring din midja drar dig närmare honom, och han vinklar munnen mot ditt öra och viskar "jag tycker så mycket om dig med" så finns det inget som ångrar ditt ordval. Han har tänt elden. Och oj, va glad du är att det är han som han tänt den. 

du kan inte sova

Du suckar tyst och klickar på hemknappen för att fort rymma ifrån instagrams påfrestande samling av perfekta liv. Lägger ifrån dig telefonen för ikväll och vänder dig om för att sova. Blundar hårt och gör allt i din makt för att inte tänka. Du har lärt dig att om du ger vika för så lite som en sekund så blir du överväldigad av alla de där tankarna som ligger i bakhuvudet och trycker på hela dagarna. Sen när du väl blivit ledsen och somnat ifrån ångesten skäms du dagen efter för att du förmår dig själv vara ledsen. Du som har det så bra. Och den där skamen är nästan värre på ett sätt, så det bästa är att bara vara ihärdig och stå emot. 
Ikväll gick det. 
 
Du vänder dig om på dansgolvet för att leta dig ut mot rökrutan. Blicken har slutat flacka fram och tillbaka som förut, du har slutat oroa dig för att springa in i fel person, han verkar inte existera längre. Vakten ryter till dig att glas ej får medtagas ut och du ställer lydigt ifrån dig din drink. Väl där ute stöter du på någon bekant men du ställer dig ändå längst in i hörnet för dig själv för att reflektera över vad som gick fel ikväll. Varför har du inte kul ikväll? Du avbryts av två killar som bjuder med dig på efterfest. Du är väluppfostrad och tackar artigt nej, även fast din genuina reaktion hade varit en min med avsky. Dom ger sig inte, börjar tala över ditt huvud om hur söt du är, som om du vore en utställningshund. Du försöker le tacksamt men börjar vinkla kroppen åt ett annat håll, säger att du ska gå in igen. Dom följer efter utan inbjudan, och du påbörjar ditt febrila sökande efter dina vänner. Du hittar dom inte. Det är du och två främlingar som behandlar dig som en utställningshund. Så du åker hem istället. Det blev ännu en halvdan lördagkväll, du tittar surt ut genom bussfönstret. 
Ikväll är du full och det hjälper dig att sova. Ikväll gick det också.
 
Dom diskuterar droger med dig igen. Du tar en klunk vin och flinar fult åt dom. Du vet att dom gör det för att provocera dig, alla vet att du tänder till lätt. Men ikväll tycker du inte att diskussionen är rolig. För många av dom som deltar i diskussionen vet varför du har den ställningen du har i debatten och det sårar dig att dom ändå väljer att provocera dig. Du ryter ifrån, men känner tårarna bränna. Kan dom inte förstå att det är känsligt? Märker dom inte att du går in i det för mycket? Att det inte är lättsamt för dig så som det är för dom? Du tittar ner i knät och famlar med paketet men får slutligen upp en cigarett. Som tur var dog diskussionen och gick över till något annat. Du tittar åt ett annat håll för att dölja din bistra min. Egentligen vill du bara skrika på dom, berätta hur sårad och ledsen du blir men du vet att det skulle vara en dramatisk överreaktion och dina dramatiska överreaktioner har du redan förbrukat. 
Ikväll gick det inte. Du tänker på din pappa.
 
Du håller telefonen i handen. Du kan numret i huvudet och tar sats för att skriva det. Du skriver det och håller tummen över ring-knappen. Låser telefonen istället. Tittar ut på vägen. Fan också. Du är lika rädd för ett svar i andra änden som att nå en telefonsvarare. Du skärper dig och ringer samtalet. Du nås av ett svar men inget hej. Du hör dig själv bedja som en dödsdömd. Han förklarar kallt för dig att du krossat hans hjärta. Du vill bara skrika att det tär dig itu att höra det men att han är välkommen till klubben. Han har krossat ditt hjärta många gånger.
För en gångs skull så spottar du inte ur dig orden som du brukar göra när du är uppgiven. Varje mening påbörjas med en paus, du väljer dina ord rätt, du tänker stilla att han förtjänar de finaste meningarna. Trots det finns det inga ord som är rätt att säga, han blir arg på allt du säger. Du drar dig själv i håret, tittar dig runt omkring. Du står framför busshållplatsen ni båda alltid stressade till innan skolan. Du säger förlåt igen och han säger att det inte spelar någon roll vad du säger. Du säger förlåt ändå. Han vill inte prata mer med dig. Han lägger på och du står kvar med den stumma luren i örat. Hjärtat känns lika stumt nu.

Du vrider på dig i sängen och tänker över samtalet igen. Och igen. Och så en gång till. Två månader har gått men hjärtat är fortfrande lika stumt. Du vet att det är för sent nu, du har gett vika för mer än några sekunder ikväll och vet att nu är det kört. 
Det kommer inte gå ikväll. Du tänker på honom. 

everything i got you see, i got'em from heaven

 
När jag gick i skolan var alltid tiden när jag var sjuk mina rikliga bloggtider. Då gjorde jag om min design, planerade inlägg, och fotade. När jag egentligen skulle passat på att plugga. Men det slutade ju ganska bra ändå. 
Nu har jag varit sjuk i 4 dagar och som på beställning har jag loggat in här varje kväll för att skriva. Utkastet är fyllt till bredden med nätternas känslor i skrift. Man vågar inte längre publicera sina utbrott som när man var 14 haha... tyvärr. 
 
Har tänkt mycket på hur man definerar sig själv. Har vänner som definerar sig som elaka, dom anser sig vara dåliga människor och agerar därefter. Jag försöker säga att om dom bara ser sig själva som de fina människor dom är kan dom börja agera utefter det istället. Det går in men är lite för diffust att sätta i praktiken.
 
Jag definerar mig själv som en bra människa. Jag är ganska dominant, envis, bekräftelsesökande och har ett hett temperament. Men utöver det har jag alltid sett mig själv som en bra människa, jag har bra värderingar, står upp för mina vänner, är omsorgsfull, glad och ärlig. Framförallt har jag alltid varit den ärliga. Oavsett vart jag har stått i livet har jag alltid haft självförtroendet till att vara ärlig. 
 
Och eftersom jag definerar mig själv som en god människa borde jag precis som dom som definerar sig som onda agera därefter. Men det gör jag ju inte. Inte till 100%. Jag kritiserar gärna andra människor men hatar att bli kritiserad själv. Jag hatar draman men fortsätter ändå skapa dom. Jag blir jätteledsen när någon pratat illa om mig, men pratar själv illa om folk. Jag älskar att diskutera men blir skitarg när ingen håller med mig. Dessutom har jag funnit mig själv agera oärligt det senaste.
 
Jag är en bluff?
 
Jag står för det här att man ska acceptera sig själv och älska sig själv för den man är men tänk om man inte älskar sig själv för hur man fungerar? Hur blir man en 100% god människa?
 
Haha, ironin i detta är att mina bröder kommit in tre gånger under tiden jag skrivit detta inlägget och frågat om jag kan byta låt. Och jag tittar surt upp från datorskärmen och ryter NEJ jag vill lyssna på denna, och sätter på heartbreak fiction igen. Starten till att bli en 100 procentare är kanske att bli mer ödmjuk mot mina bröder... Men låten är ju så bra...

 
 
Feminist. 
 
Visste ni att det ordet ursprungligen var ett nedsättande uttryck för kvinnor som inte anpassade sitt beteende utefter könsnormen? 
 
Klart ni visste, för det är ju precis det ordet används till fortfarande. 

"Sluta va sån fucking feminist" får jag höra när jag ber en kille säga "vi knulla med varandra" efter att han sagt "jag knulla henne". "Sluta va sån fucking feminist" får jag höra när jag påstår att man inte behöver identifiera sig utefter sitt kön när någon säger "det är inte manligt". "Sluta va sån fucking feminist" när jag blir upprörd över att någon fastställer sin åsikt kring en person utifrån hens kroppsbyggnad. 
 
Jag tänker fan inte sluta va en sån fucking feminist. Jag tänker påpeka, ifrågasätta och tjafsa om det tills det istället är ett nedsättande uttryck att INTE kalla sig feminist. "Tycker feminismen har gått för långt", nae vet du va, feminismen har gått för långt när det är en majoritet av killar som springer in på toa och grinar för att ett gäng tjejer stått och tafsat på dom när dom varit ute. Feminismen har gått för långt när motfrågan "Vad hade du på dig då?" ställs när en man blivit antastad. Feminismen har gått för långt när någon säger "sluta bete dig som en jävla kille" när någon visar tecken på svaghet. Feminismen har gått för långt när mannen inte är likvärdig kvinnan. 
 
Men vet ni vad som är så jävla bra med detta? Det är att det är inte feminismens mål. Alla saker jag nämnt ovan är inget som eftersträvas. Vissa män och kvinnor verkar vilja tro så, men målet är att vi ska vara likvärdiga varandra. Att kalla sig själv feminist är att sätta etikett på sin kamp för jämställdhet. Hur kan man möjligen vilja ifrågasätta något sådant? Hur kan man möjligen frivilligt avstå från att kalla sig detta? 
 
Jag vill sluta känna mig rädd när jag går själv, jag vill sluta bli dömd utefter mitt utseende, jag vill sluta ha krav på mig själv bara för att jag är kvinna, jag vill sluta höra folk acceptera våldtäktsromantik, jag vill sluta läsa om våldtäkter, abortlagar och avsaknaden av kvinnor i maktpositioner. 
 
Därför tänker den här fucking feministen fortsätta precis som hon gör. 
 
"Kul att ni knullade med varann, var det bra?"
 
 

broken people gets recycled

 
 
Asså jag undrar vad det är som gör att jag har sån förbenad jävla skrivkramp hela tiden. Jag om någon har mycket att säga men alltid när jag öppnar upp ett nytt inlägg så sitter jag som en sammanbiten uggla och ba blinkar mot skärmen. Det finns så mycket att skriva om Michelle?? Om hur trött du är på illojala vänner? Om hur upprörd du är över att dina killkompisar vägrar förstå feminismens innebörd? Om hur irriterad och less du är på rasism? Eller hur du dag ut och dag in funderar på vad du ska hitta på med ditt liv. 
 
ÄNDÅ sitter ugglan här igen och ugglan får minsann fan ingenting vettigt sagt. JAG ÄR SÅ ARG. Just precis den meningen med stora bokstäver har jag skrivit en miljard gånger tidigare i diverse inlägg. Det är sån jag är. Jag är till mestadels en jävligt trevlig och glad tjej men om något gör mig arg så blir jag verkligen arg också. Just nu är det så mycket som bubblar inom mig som gör mig arg. Främst över punkterna i ovanstående stycke. Åhhh jag vill bara skaka om alla inskränkta män, idiotiska vänner, dumma rasister och mig fucking själv och bara skrika RYCK UPP DAAAAAJJJJJJJJ gör om gör rätt!!!!!! Sen sätta alla ner framför en stor vit whiteboardtavla och predika högljutt med stora gester samtidigt som jag pedagogiskt illustererar det jag säger med olika färger på pennorna på tavlan bakom mig. I slutet hade alla kunnat få leka hänga gubben så hade vi bara varit homies hela bunten och mina problem hade varit borta. 
 
Men tyvärr har jag inte möjlighet att samla alla idioter framför en whiteboardtavla så jag får väl använda mig av inläggsfunktionen på min lilla jävla blogg för att i alla fall ventilera min frustration liiiiiiite i alla fall. 
 
Igår hade jag en peka fuck you till hela världen och dess skapare-dag men inser att detta kanske är mer av en peka fuck you till hela världen och dess skapare-VECKA istället. Usch mig vill ni inte möta i en mörk gränd MÅ JAG SÄGA. 
 
NU, ska jag förbannat käka en jävla ballerina och jag säger bara som så här; jag hoppas för kakjävelns skull att den inte går sönder när jag öppnar den. A JUST DET.
 
MICHELLE OUT.
 

Älskade blogg


Help me out. Jag är den mest vilsna personen i universum. Tappat bort mig helt. Kan inte skriva något för jag är helt nollställd. Det är liksom inte kul att läsa: hej bloggen idag har jag inte tänkt på någonting, precis som igår. Alt: hej bloggen idag har jag tänkt på allt som går att tänka på och tänker aldrig göra det igen. 

Vet inte vad jag vill, vad jag känner eller hur jag mår. Jag har verkligen bara tryckt på paus och inbillar mig att jag kan göra så tills någon säger åt mig vad jag ska göra. 

Men ingen kommer säga åt mig vad jag ska göra, det är upp till mig. Det är upp till mig att ta tag i mig själv, hitta tillbaka och sedan kunna nästla mig framåt igen. Allt som hänt detta året ska bara prägla mig som person, det får inte definera mig. Tänker sluta se mig själv som oförtjänt av något, som likgiltig och svag. Det är inte så jag sett på mig tidigare och det är abslut inte så jag vill se på mig i framtiden. Jag vill vara en glad, oberoende, sund och omtänksam människa. En nöjd människa. 

Mål. Mitt mål är att bli klar i huvudet igen.
Att bli mig igen :) 

Single doesn't mean i'm looking for somebody




Hej homies. Livet här hemma rullar på. Allt trubbel som skapades i santa barbara är ÄNTLIGEN löst. Allt började skita sig 26e augusti, fortsatt på samma skitiga bana och idag är det äntligen inte katastrofalt läge längre. Fyfan för dessa månaderna.
Men men, nya tag nu. Mina planer för framtiden är diffusa men det jag vet att jag vill göra är att flytta hemifrån, göra ett återbesök i sb till våren och sen plugga vidare till nästa höst. Till vad eller vart är oklart men jag har mina idéer. 

Livet är bra konstigt kompisar. Det blir fan aldrig som man planerat. Men det gäller att göra det bästa av situationen! 
Och om det inte går så får man slå armarna om sin bästa kompis och skrattgråta åt ens bisarra situation. Det har jag och Embla gjort många gånger den senaste tiden haha. Vet inte vad jag ville komma med detta. Typ att jag är glad att jag har haft min soulmate Embla med mig och fått dela det som vi trodde skulle bli en oförglömlig resa men blev en oförglömlig ångestperiod, där orden "vi tänker inte mer på det nu" sagts alldeles för många gånger, med just henne i alla fall. Min älskade bästa kompis. Take care

labfal sdaöda

Ni ska se mitt utkast-arkiv. Det är ganska fullt sen några veckor tillbaka och de flesta har samma rubrik som ovan. Det står ren frustration i randombokstäver. 
 
Alltså jag är så frustrerad. För hur jag än försöker så kan jag inte få ner hur jag mår eller känner i skrift. Det låter kanske töntigt men det är är på det viset jag listar ut mig själv och hur jag känner. Varje gång jag börjat på något av mina moralinlägg som ni kanske känner till, har jag inte haft en aning om vad jag vill komma fram till. Jag bara skriver och sen vips så har jag svart på vitt vad jag känner och då vet jag det. Jätteskönt och jätteeffektivt. 
 
Men nu har jag försökt skriva i 1 månads tid, och jag kommer inte fram till något. Jag försöker skriva i min dagbok, i dokument på datorn, på min låsta blogg eller här. Här känns det alltid bäst. Men ändå kommer jag aldrig fram till något. Jag kommer bara fram till att bahkdbasjdnaösdkmäasd khab a adaöDIA D är bästa sättet att beskriva det hela. 
 
Jag är lite uppgiven. Jag gillar inte det jag känner nu. Den här meningslösa känslan när jag istället borde dansa till "who run the world GIRLS" för att jag är så jävla grym som pallat med detta med huvudet fucking högt. Men istället så ba känner jag likgiltighet. Typ. Jaja. Även fast jag kommer över den här personen kommer det komma en ny och fucka upp allting någon gång. Och jag gillar INTE det. Jag gillar inte att människor har makt över mig. Att DERAS beslut påverkar mig. Jag vill vara själv för alltid. ALDRIG känna något igen. ALDRIG låta någon komma nära inpå och lita på den. För om det jag hade inte höll så kommer ingenting någonsin hålla. För om den personen som lämnade mig faktiskt lämnade mig så kommer alla som stiger in i mitt liv vara potentiella kandidater för att göra exakt samma ruttna sak. 
 
Och på något jäkla konstigt vänster är jag okej med det. Jag gråter inte. Jag har inte ångest. Jag är faktiskt glad. Men jag är bara så jävla frustrerad. Och längre än så kommer jag inte. Jag VET att det som har hänt faktiskt var bäst för mig, att jag antagligen kommer vara glad över att detta hände i slutändan. Men jag VET inte varför jag VET det. Jag vet ingenting!! Jag vet bara att jag står i en jävla gråzon och hatar mitt gamla naiva jag som trodde att kärlek var något fint och heligt. Just nu känns det bara som en jävla känslomässig sörja där ingen vinner i slutändan. Och även om man vinner en gång så förlorar man med all säkerhet nästa gång. 
 
Därför ska jag köpa en fucking hundvalp när jag kommer hem från USA, bosätta mig i borås, plugga till mitt drömyrke och sen leva resten av mitt liv med min söta hund och mitt drömjobb. Och sen så kanske, KANSKE den där dumma kärleken kan få plats i mitt liv någon gång igen men då JÄVLAR ska jag vara på min vakt och inte ge den jäveln något som helst utrymme för att såra mig. 
 
Blööööööööööhhhhhhhhh hoppas ingen orkar läsa det här.
 
OCH VARFÖR KAN JAG INTE TAGGA STUDENTEN`?Ò=O=!P=???=

min studentmössa

(Nej jag ska inte ha de röda klackarna på utspringet haha, de matchade bara så fint med min röda kokard).
 
Det här är väl egentligen helt totalt ointressant för er men det är det inte för mig. Här är ni min studentmössa. Världens finaste sådan om jag får säga det själv. Även fast det är väldigt mycket längre tid kvar till min student än vad det är för de flesta får jag ett lyckorus varje gång jag tittar på den. Den dagen jag sätter på mig den och går ut genom dörren, vet jag kommer bli en av de bästa dagarna i mitt liv. Jag får lämna min kämpiga gymnasietid bakom mig och entra världen. ÅH. Vill att dagen ska vara här nu. Men är faktiskt glad att jag tar studenten sist av alla. Jag får spara det roligaste till sist hehe. 
Nu jävlar alla grymma 94:or, nu KÖR vi.
 

hisingsgatan

I natt drömde jag att jag åkte buss, men att bussen åkte fel. Istället för att stanna på hjalmar som den brukar åkte den in på hisingen och stannade utanför min pappas lägenhet. Det var sol ute, pizzerian hade uteserveringen öppen och den lilla bakgården var blommande grön utan några fyllon. Och bäst av allt, uppe i lägenheten befann sig min pappa. 
 
Det är inte riktigt förrän nu som jag känner av hur jobbigt det är att inte ha sin pappa i närheten längre. Och jag  tänker ofta tillbaka på när jag bodde hos honom varannan helg. Hur jag och Jack alltid sprang till pizzerian och köpte det gamla vanliga, en bahamas, en kebabtallrick och en prosciutto. I skafferiet fanns det två påsar bilar och en påse non stop. 

Kommer ihåg när pappa som vanligt stod i kalsonger och sjöng med till Guns n roses med en hårborste som mick. Jag och Jack satt som vanligt och skrattade i bäddsoffan. Och helt plötsligt flyger en fluga in och pappa blir skiträdd och skriker till och börjar fäktas med borsten som om den vore ett svärd mot flugan. Han trodde att det var ett bi. Vi var så små då så det var det roligaste vi någonsin varit med om. 
 
Usch låter som att han är död. Han har ju bara flyttat till Stockholm haha. Och även fast jag inte kunde vara lyckligare över min nya lillebror som finns nu, så saknar jag ibland när det var jag, Jack och pappa. Varannan helg. På hisingsgatan. 
 
Men så är det inte längre. 
 

idag är jag arg

Helvetes jävla helvetes fan äckelträngseljävlaäckelskatt. Jag har stått i 45 minuter och panikat för att jag trott att jag ska svimma av den tunna luften som mina klena jävla lungor inte klarar av. Jag är fortfarande helt yr och nu har det gått 25 minuter sen jag gick av den där jävla bussen. Antalet människor som var på bussen idag kvart i åtta kan liknas vid antalet människor som åker bussen efter ett derby mellan ifk och gais typ. JÄVLIGT många alltså. Kvart i åtta, en busstid som i vanliga fall garanterat dig en sittplats, som idag inte ens garanterade dig en plats på bussen. Ja, för jag ska väl egentligen inte klaga för jag fick i alla fall ÅKA MED bussen, det fick inte de 10 personer som tappert stått och väntat i kode. Nepp, dom fick beskedet att dom inte fick plats och den sprängfyllda bussen åkte vidare. 10 personer, där i alla fall hälften fått betala minst tusen kronor för deras nya månadskort (som det kostar för en vuxen människa som behöver ta sig från vår region till göteborgs) och så får dom inte ens åka med. 

Jag vet inte vem jag ska bli arg på. Dom som tog beslutet om trängeslskatt (eller blev det framröstat av folket eller?? för då blir jag ännu argare) eller västtrafik som totalt ignorerar stenungsunds (och säkert många fler orters) behov av fler bussar. I kungälv går fan bussen var femte minut medan vi har en som går en gång i halvtimmen och varje kvart under rusningstider. 

Jag hade inte klagat (jo det hade jag nog gjort) om det inte vore så stora summor inblandade. Som sagt, de som inte har turen att gå i skolan som jag och få sitt busskort gratis (fast alla ungdomar får ju köpa ett fritidskort på snart 700 kr var tredje månad) får betala över tusen kronor i månaden för att få ett kort som tar dig hela vägen från stenungsunds kommun till göteborgs kommun. Då ska de väl också bli garanterade en bussresa?
BLÄÄÄ. Förhoppningsvis var det bara kaos idag för att det var första skoldagen. Återkommer med en uppföljning om en månad. Mvh sura busstjejen. 
 

min årsresumé

 
År 2012 firade jag in jäkligt onyktert i hindås. Det var minst sagt en riktigt lyckad nyår med nästan alla mina nära och kära!
 
JANUARI
 
 
I januari upptäckte jag gifyo hehe, var på möte med Viktor på blueberry för att prata om Santa Monica, hade en ful poncho, åt INGA chips och mådde väldigt bra. 
 
FEBRUARI
 
I februari praktiserade jag på JoRD, längtade till våren som aldrig förr och älskade allt i kulören mint. Hade världens roligaste kväll med Klara och var ganska snygg. 
 
MARS
 
I mars var jag uppenbarligen på gott humör haha, plockade fram conversen och klädde mig i neon. Jag och Viktor firade även 3 år. 
 
APRIL
 
 
I April flyttade i princip jag och min vänner in hos Linus och spenderade hela vårat påsklov där. Det var världens roligaste vecka. Jag blev jättesjuk, började läsa om Harry Potter-böckerna, och suktade som FA-AN efter converse platforms...
 
MAJ
 
Åh, maj bjöd på underbart väder och man kunde gå barbent. Jag fick tag på mina älskade virkade shorts, fick en fin klänning av mamma och kollade på när Sverige vann Eurovision song contest. Vi åkte sparkcykel till getskär och bakade cupcakes till mammas 40-årsdag. 
 
JUNI
 
 
I juni var jag bloggalen och bloggade skitintensivt. Vi beställde resan till Kreta, köpte bikinis, och firade en underbar midsommar hemma hos Christopher.
 
JULI
 
I juli mådde jag inte alls bra och jobbade hela tiden. Jag var mest hemma, åt mina underbara (saknade </3) chips och började min hårförvandling från brunett till ombre-blond. Det var även under julimånad som jag blev helt mackelmoregalen. Ända sedan dess har jag ENDAST lyssnat på Macklemore, med undantag för Emblas låt och lite SHM innan deras konsert. 
 
AUGUSTI
 
Till skillnad från Juli så var Augusti helt fucking awesome. Men det kan väl inte bli annat när man fyller 18, får njuta av en sista ledighet och åka till Kreta med sina bästa vänner. Embla och Sofia överraskade oss på Landvetter, då dom hade bokat samma resa som oss fast i smyg. Är så jäkla glad över att dom följde med, för det hade absolut inte varit lika roligt utan dom. Det var en underbar vecka. 
 
SEPTEMBER
 
Jag var, som man kanske sig bör, ganska ledsen i september. Min pappa sa upp sin lägenhet och jag och Viktor tog ganska stora beslut om vår framtid eller vad man ska säga. Jag hade massa myggbett sen Kreta och gick ut för första gången i Sverige och hade RÅkul. Jag fick se Macklemore, och den kvällen var den bästa kvällen i mitt liv. Blir fortfarande upprymd när jag tänker på det. 
 
OKTOBER
 
I Oktober fyllde Viktor 18 och han fick bl.a. The Heist av mig i födelsedagspresent. Jag blev galen i keso och knäckebröd, fick träffa min nyfödda lilla kusin och blev med världens snyggaste läppstift.
 
NOVEMBER
 
I November blev det skitkallt skitsnabbt och jag, Viktor och Nicklas spontanköpte SHM-biljetter och åkte till Stockholm och såg dom. Kvällen blev för min del ganska misslyckad men jag hade kul ändå. Sista november vinkade jag av min Pappa när han tog sitt pick och pack och flyttade från Göteborg. Det gör fortfarande ont att tänka på. 
 
DECEMBER
 
Och ja, Decembermånad kan ni se nedan. 
 
2012 har varit upp och ner rent känslomässigt för mig, och även fast jag fortfarande mår dåligt över vissa saker som hänt så tycker jag att det har varit ett bra år. Jag har varit med mina vänner så mycket som jag bara velat, jag har varit ute och haft roligt, jag har fyllt 18, sett min största förebild och älskling, haft fina kvällar med Viktor, börjat trean och beställt studentmössa. Jag har sett det fina i att umgås och vara med sin familj och ignorerat tjat om att gå ut och göra saker som jag faktiskt inte vill göra. Jag är lite rädd för vad som kommer att hända 2013, men jag har planer på att göra det underbart och spännande. Tack för att ni läser min blogg 

NU RÄCKER DET

Att ge sig in i en diskussion som man själv kritiserar för dess rena befintlighet är väl att kasta bensin på elden och att faktiskt motgå sina egna principer men jag kan faktiskt inte vara tyst längre. Jag blir så fruktansvärt provocerad och frustrerad av alla RÄDDA och KORKADE människor på facebook som väljer att missuppfatta allt för att ha något att egga upp sig över. Jag skriver väljer, för det är faktiskt det man gör om man brusar upp och börjar argumentera om saker man inte ens läst ren fakta om. 

Jag pratar självklart om den bisarra "pepparkaks"-frågan och den patetiska diskussionen kring "svarta dockan-scenen" som klippts bort av Disney

Ang. pepparkaksfrågan så skulle jag vilja be er som känner er kränkta för att era kära tradititioner tydligen försvinner med ett icke fulländat lucia-tåg, att faktsikt LÄSA artikeln som startade den här diskussionen. 
Läs här.  http://na.se/nyheter/laxa/1.1909703-pepparkaksgubbar-forbjuds-i-luciataget

Blev det lite klarare nu kanske? Är det faktiskt bara EN skola som har tabbat sig och inte Sveriges regering som bannlyst pepparkaksgubbar? Bra. NU kan vi börja diskutera. Själv tycker jag inte att det finns så mycket mer att säga än att det får stå för den skolan. 

När jag gick i fyran fick inte vår klass ha Halloweendisco. Jag lever i ett jäkligt kristet samhälle, där invånarna går i taket när en kvinnlig präst intar kyrkan (Jepp!) och många elever i min klass var kristna. Så, vi fick inte ha något Halloweendisco då de kristna föräldrarna ansåg det som kränkande eller dyl. 
Det var på MIN skola. Sveriges regering gick inte in och bannlyste Halloweendiscon runt om i landet, utan MIN skola tog det beslutet på egna grunder. 
Beslutet om att ta bort pepparkaksgubbarna gjordes av en enskild lärare då lärare och elever kommit överens om vilka låtar som skulle sjungas och där ingick ingen pepparkakssång, och även utifrån den diskussion om vilket uppdrag skolan faktiskt har angående traditionsbundna högtider. 

Det är det här man måste förstå, att det är inte en "skrämd" handling att anpassa sig, det är bara de fantastiska konsekvenserna av att leva i ett välfärdssamhälle. Här ska alla trivas. Kristna, hinduer, atheister, muslimer, buddhister osv. Så när en skola t.ex. väljer att ta bort skolavslutningsfirandet i en kristen kyrka (och helt ärligt, jag har gått på 4 olika grundskolor och inte en enda av dessa firade skolavslutningen i en kyrka, så egentligen undrar jag hur många som gör det och vem anser det som "svenskt" egentligen?), då det inte är befogat att göra detta när kanske hälften av barnen inte kan följa med p.g.a sin tro. Precis som att det inte är befogat att ha ett halloweendisco när de kristna barnen inte kan följa med p.g.a sin tro.
SLUTDISKUTERAT.
 
Hit ner är det väl ingen som orkat ta sig men jag fortsätter ändå. "Vi som vill ha kvar den svarta dockan" vilket patetiskt forum att samla ett gäng opålästa idioter. Återigen. Ta till er fakta innan ni riskerar att uppträda så korkat ni redan gjort. http://www.svt.se/kultur/film/disney-censurerar-i-kalle-ankas-jul

Varsågod, jag hoppas att jag med den länken besparade er onödig energi och pinsamma handlingar. Den svarta och den blonda dockan tas bort då de är nidbilder av gamla stereotyper samt en sekvens av en jude tas bort på samma grunder. Men hallå? Ska inte ni sexister skapa en grupp som heter "Vi som vill ha kvar den blonda dockan" så att er "traditionenliga rätt" att föra vidare stereotypen om hur den typiska flickan är också uppfylls? För det är ju tydligen det viktigaste med vår jul nu vad jag förstått det som. Just dessa två sekvenser disney valt att klippa bort. 
För mig är det en självklar modernisering, mörkhyade ska vara våra jämlikar så varför ska de vita förbehålla sig rätten att fortsätta använda nidbilder av dem? På trettiotalet, när filmen gjordes, såg inte samhället ut som det gör idag. För att fräscha upp erat minne så började förintelsen 9 år senare, så det är med all rätt att dessa karikatyrer plockas bort. Det har INGENTING med tradition att göra. INGENTING med Sveriges invandrarpolitik att göra. I n g e n t i n g. Det handlar bara om att med små steg bekämpa segregationen som fortfarande finns och är stor. 
Att folk offentligt går emot detta är skrämmande och visar bara på hur oupplysta folk faktiskt är.
 
Vi vill väl att mannen och kvinnan ska vara jämställda? Att den vite och den svarte är varandras jämlikar? Att muslimen och den kristne är jämbördiga?

Det var i alla fall åt det hållet jag lärde mig att sträva. Sen kom facebook. 

Om jag får se en mening till om "vart fan är Sverige påväg egentligen" så blir jag galen. ÅT RÄTT JÄVLA HÅLL DIN KORKADE JÄVLA SNORUNGE.

2013 vad väntar mig?

 

Varning för tråkigt inlägg

Jag har sån kolossal ångest inför vad jag ska göra efter gymnasiet. Jag har hittat en högskoleutbildning jag SKA komma in på även fast man måste ha nästan 20 i meritvärde för att göra det. Jag längtar så mycket tills jag får reda på att jag är antagen. För det ska jag verkligen bli. Men denna utbildningen kommer sätta mig på kartan i näringslivet direkt och efteråt så kommer jag ha mycket kontakter med olika företag och antagligen ett jobb jag gillar. När utbildningen är klar är det med andra ord dags att börja göra iordning sin nya vardag som en inkomsttagande vuxen. Alltså finns det inget läge för någon jorden runt resa vid denna tidpunkt.
 
Så det är nu eller aldrig i mitt huvud. 
 
Och jag vill egentligen inget hellre än att våga fullfölja mina planer på att studera på Santa barbara college. Tro mig jag vill verkligen med hela mitt hjärta. Men på senaste tiden har jag lagt det där på hyllan p.g.a egentligen bara en enda avgörande anledning:
Lånen.
Jag vill inte ha ett lån på nästan 160 tusen kronor vid 20 års ålder. Jag vill VERKLIGEN inte det.
Det känns korkat, slösaktigt och onödigt.  
Men ändå så jävla värt det. Jag har läst typ 50 bloggar som skrivs av svenskar som är där just nu, alla har  olika levnadssätt och är där på olika villkor men alla är gemensamma på en fråga: Om du funderat på att göra det, GÖR DET. 
Har inte läst en enda blogg där det står "Hej bloggen idag satt jag och hade ångest över alla lån som jag kommer ha när jag kommer hem" utan verkligen alla bloggar är lika euforiska. ALLA. 
 
Men ändå. Hundrasextiotusen kronor. 1 år utan min mamma. Det är liksom saker man inte bara kan bortse från. 
 
Men jag vill ju så gärna. Och det är verkligen hög tid att bestämma sig nu och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Kan någon snälla bara säga åt mig vad jag ska göra?